17:e

idag är det fredag.
en månad kvar till jag börjar på mitt nya jobb.
jag låssas att jag räknar ner.
men jag vet inte.
det hinner jag inte med egentligen .
jag längtar efter Sthlm.
men jag har det bra här också.
inget gott som inte har något ont med sig.

när jag blir fördomsfull och trött kan jag bli irriterad på de öbor (det är ett lite speciellt släkte många gånger, men det blir man väl när man lever isolerade från världen) som låter "imponerade" över att jag ska flytta och allt det där.

vafan?! tänker jag då.

att gå i samma spår.
tänka samma tankar.
runt runt.
med andra som går i samma spår.
tänker samma tankar.
runt runt.
gör samma trygga saker.
det man kan och alltid gör.

hur ska man hitta någon ny tanke.
hålla andra delar av hjärnan vid liv är de som lever ett robotliv.
hitta nya vägar.

jag dör hellre än att bli sådan..

Älskade Ö

det är så mycket som är vackert med gotland.
jag skrev om det i förra inlägget.
folk frågar vad vi gör här.
hur vi hanterar lugnet. eller vad de nog eg menar är tristessen.
och sanningen är att vi gör inte så mycket. men alltid gör vi något.
vi är duktiga på att ta oss ut. i den oslagbara naturen längs kusten.
vi är duktiga på att ta oss hem till varandra.
och komma samman i nätternas vimmel.
det räcker så.
tristessen blir inte så påtaglig när man accepterar att klockorna inte går så fort här.
det är något sunt över det också.
och ändå tyckes tiden aldrig räcka till.
ibland drabbas jag.
rastlösheten.
de begränsade utbudet av aktiviteter.
men sen eg. hur duktiga är folk på att göra annat än det dem alltid gjort i sin vardag?
jag vet inte.
jag saknar sthlm ibland. folket och pulsen.
jag saknar umeå. kanske mest av allt. och skellefteå.
för att mitt hjärta förevigt är bundet dit. de flesta jag älskar finns där.
jag vet att jag gjort det många gånger under vintern.
saknat alltså.
samtidigt är det skönt att ligga lite i ide.
jobba. träna. äta. umgås.
och nu när våren är här.
känner jag hur vi alla börjar förneka att vi någonsin längtat någon annanstans.
skön natur. sköna kamrater och öppet sinne.
vi behöver inte mer.
folk kan rynka på näsan åt det.
men det går både båtar och flyg härifrån.
man liksom landar i den där.
stadigare i skorna och mjukare i knäna.
bekäm i sin egen närvaro och den lilla samvaron vi har.

jag kan hitta kärlek i allt.
jag vill leva så.
med glädje.
jag bär vemodet med mig som en fuktig gympa påse över axeln.
på väg hem genom livet<3

Klimatförändringen

nästan vår i visby.

den där tiden på året precis innan det börjar grönska.

och hit kom jag direkt från fullfjädrad vinter i norrlandet. 

de vinterkläder jag hade när jag steg iland verkar just nu långt överflödiga.

märkligt. nästan  spöklikt. 

jag klev i mina gamla ecco extreme viking.

viking kändes passande och goretex verkade smart.

så begav jag mig ut när jag vaknade.

i morgon ska jag vara på jobbet ser ni.

& eftersom lokalsinne inte är något jag begåvats med tog jag det säkra före det osäkra och rekognoscerade lämplig färdväg på morgonkvisten.

första känslan här är nästan ljuvlig. fairytale city.

det trollska i allt gammalt som andas här.

muren. alla små hus och gränder.

havet.

det är svårt att få nog.

så lätt att drömma sig bort....

konstnärssjälen och filosofen i mig sjunger (falskt).

torget.

domkyrkan.

min polstjärna. med vattentornet i sikte hittar jag hem.

Fokus

Is'nt she lovely? :)
Nu ska jag posta hyreskontrakt.
Babysteps. Snart brakar det lös.

ny tid. nya möjligheter.

men ni som är med.
de allra flesta av er har varit med förut.
det är jag övertygad om.
& det är ju er jag vill ha med mig.

ny resa.
nytt jobb.
nytt hem.
igen. jag vet.
men det är annorlunda den här gången.
(jag vet. så säger jag jämt. men jag tror det. varje gång.)

jag kommer skriva.
det är vad jag gör.
i glädje och sorg.

egentligen mest i vemod.
min bästa vän sa: det finns ingen som är så glad som du och samtidigt så vemodig.
nära till skratt. alltid.
men så har jag det där mörkblå med mig.
vart det kommer ifrån vet ingen. om det kommer stanna förevigt vet ingen.
men det är en annan historia.

jag har inte så många nyanser.
svart eller vitt. 100% eller 0.
jag har svårt för det där jämngrå.
men jobbar på det.
periodvis. (haha!)

det blir iaf en blogg. (!!) som ni ser.
lovar inte att den på något sätt blir mer strukturerad eller kontinuerlig än något annat jag påbörjat i mitt liv.
men på något sätt känns det alltid bra att börja nytt med nytt.
jag älskar ritualer.
bränna bh:ar och bilder på gamla älskare. sjunga in våren. sådana saker.
jag tror på att sätta en ordentlig punkt.
dunder och brak.
visst kan man börja nu. men det finns en poäng i att säga på måndag.
innan man börjar om. igen och igen och igen.
för vilket jobb man än ska göra. så gäller det att ha hjärnan och hjärtat på rätt sida när man startar.

det är ett tag kvar till jag kliver iland på min ö.
jag tänker kalla den så. min ö.
för jag tänker mig att det är där vinden i mina segel ska avta.
ja det är ju såklart bara en fantasi.
att jag ska hitta trygghet och lugn.
att rastlösheten ska ramla överbord på vägen och drunkna.
för dem som slänger sig med rastlöshet som om det var något att vara stolt över.
eller andra som faktiskt avundas oss som aldrig kan komma till ro.
(om vi inte utmattat oss själva så till den grad att det inte går att göra annat vara precis stilla. men det är inte sådan balans jag talar om för det är ingen balans alls....)
vet inte vilket straff det är.

hur som helst. nog med sidospår och broderier.
välkomna. 
här finns ingen censur.
det är högt i tak.

exakt 2 månader kvar.
jag är dålig på att vänta. nu nu nu.

älskar och hatar att lämna.
det är något nytt.
tidigare har jag bara älskat att lämna platser.
hitta nya.
vidare vidare.
alltid på väg.
men jag känner redan hur jag kommer sakna er.
& hur vackert det än är att älska så man saknar.
är det lika fullt besvärande.