Älskade Ö

det är så mycket som är vackert med gotland.
jag skrev om det i förra inlägget.
folk frågar vad vi gör här.
hur vi hanterar lugnet. eller vad de nog eg menar är tristessen.
och sanningen är att vi gör inte så mycket. men alltid gör vi något.
vi är duktiga på att ta oss ut. i den oslagbara naturen längs kusten.
vi är duktiga på att ta oss hem till varandra.
och komma samman i nätternas vimmel.
det räcker så.
tristessen blir inte så påtaglig när man accepterar att klockorna inte går så fort här.
det är något sunt över det också.
och ändå tyckes tiden aldrig räcka till.
ibland drabbas jag.
rastlösheten.
de begränsade utbudet av aktiviteter.
men sen eg. hur duktiga är folk på att göra annat än det dem alltid gjort i sin vardag?
jag vet inte.
jag saknar sthlm ibland. folket och pulsen.
jag saknar umeå. kanske mest av allt. och skellefteå.
för att mitt hjärta förevigt är bundet dit. de flesta jag älskar finns där.
jag vet att jag gjort det många gånger under vintern.
saknat alltså.
samtidigt är det skönt att ligga lite i ide.
jobba. träna. äta. umgås.
och nu när våren är här.
känner jag hur vi alla börjar förneka att vi någonsin längtat någon annanstans.
skön natur. sköna kamrater och öppet sinne.
vi behöver inte mer.
folk kan rynka på näsan åt det.
men det går både båtar och flyg härifrån.
man liksom landar i den där.
stadigare i skorna och mjukare i knäna.
bekäm i sin egen närvaro och den lilla samvaron vi har.

jag kan hitta kärlek i allt.
jag vill leva så.
med glädje.
jag bär vemodet med mig som en fuktig gympa påse över axeln.
på väg hem genom livet<3

På väg hem, ner mot marken igen

Läste en annan blogg ang.

Livet. & så är det. 

Tror jag.

Att.

Vissa av oss ägnar livet åt att söka eufori. Vissa som större livsnjutare än andra. Medan somliga jagar helt andra saker. Som pengar, titlar, 

status, tillhörighet eller tvåsamhet. Andra ingenting alls.

Jag tror att ju större lycka vi begåvats med att känna, desto större sorg sköljer över oss när ögonblick passerat. 

Hur många gånger jag blivit fjäderlätt och odödlig. 

För att landa orimligt hårt.

Ju större passion, berusning och lust. Desto mer lidande? 

Jag skulle aldrig byta ut min passionerade själ, mitt barnsliga leende, eller mitt barnsliga hjärta. 

Allt det som gör att jag älskar mitt liv. 

Förmågan att stanna upp i stunden, uppskatta den och känna total kärlek. Jag kan älska så hårt att jag skakar i hela kroppen. 

Den skönhet som jag lever för - människorna, konsten, tonerna i musiken jag älskar, någons fingrar i mitt hår - sådant som kan slå ut som en hel flock med fjärilar i bröstet. Explodera. 

Ibland kan jag se det i vissa andra ansikten. De flesta saknar det helt.

Hur skulle jag någonsin kunna dela mina upplevelser med en sådan person? Små som stora? En hemlagad måltid? En galen spelning  på en mystisk klubb? Sex vackrare än livet självt? Känslan i en favoritfilm?  Adrenalinet efter att ha lyckats med något man trott var omöjligt? En taxiresa genom en främmande stad?

Vi krigar alla mot inre demoner,  mot svårigheter, svek, förlust, död och sorg. Att uppskatta de vackra stunder vi får ta del av. Stora som små. 

Livet är för kort för att inte älska fullt ut. För kort för att begränsa sig. 

Jag tycker inte att det är häftigt med folk som inte låter sig imponeras, ni vet typen. Jag tycket det är sorgligt.