Älskade Ö

det är så mycket som är vackert med gotland.
jag skrev om det i förra inlägget.
folk frågar vad vi gör här.
hur vi hanterar lugnet. eller vad de nog eg menar är tristessen.
och sanningen är att vi gör inte så mycket. men alltid gör vi något.
vi är duktiga på att ta oss ut. i den oslagbara naturen längs kusten.
vi är duktiga på att ta oss hem till varandra.
och komma samman i nätternas vimmel.
det räcker så.
tristessen blir inte så påtaglig när man accepterar att klockorna inte går så fort här.
det är något sunt över det också.
och ändå tyckes tiden aldrig räcka till.
ibland drabbas jag.
rastlösheten.
de begränsade utbudet av aktiviteter.
men sen eg. hur duktiga är folk på att göra annat än det dem alltid gjort i sin vardag?
jag vet inte.
jag saknar sthlm ibland. folket och pulsen.
jag saknar umeå. kanske mest av allt. och skellefteå.
för att mitt hjärta förevigt är bundet dit. de flesta jag älskar finns där.
jag vet att jag gjort det många gånger under vintern.
saknat alltså.
samtidigt är det skönt att ligga lite i ide.
jobba. träna. äta. umgås.
och nu när våren är här.
känner jag hur vi alla börjar förneka att vi någonsin längtat någon annanstans.
skön natur. sköna kamrater och öppet sinne.
vi behöver inte mer.
folk kan rynka på näsan åt det.
men det går både båtar och flyg härifrån.
man liksom landar i den där.
stadigare i skorna och mjukare i knäna.
bekäm i sin egen närvaro och den lilla samvaron vi har.

jag kan hitta kärlek i allt.
jag vill leva så.
med glädje.
jag bär vemodet med mig som en fuktig gympa påse över axeln.
på väg hem genom livet<3

här men inte framme

jag kom fram igår. 

det gjorde också mina saker. tillslut. 

det var ingen snö alls. och det regnade. 

jag satt på min breda fönsterbräda och grinade. 

det kändes precis som att själen sprack. 

allt rann ut. 

i min ekande tomma lägenhet. 

ångest är en del av processen. 

jag ser det så. 

om det inte gjorde ont. 

hade det inte varit värt nått. 

och ni är det värdefullaste jag har.

jag kommer nog aldrig sluta sakna er. 

men. allting kommer att bli fint.
det är min övertygelse.

en vacker dag kanske vi tom kan få allt.

jobb vi kan leva med. på platser nära varandra.
kärlek och själslig frid. 

jag tog mig såklart samman. 

ringde och letade reda på mina grejer. 

gick ut och kikade på min nya stad och handlade lite. 

så kändes det bättre. 

lägenheten är gammal. den har sett bättre dagar. 

det blir nog mysigt när jag kommer i ordning.
om jag kommer i ordning dvs.

kaoset när jag packar upp. 

de säger att alla vägar leder till rom....
låt oss hoppas.

trött tjej. 

eventuellt ger jag upp för dagen.

wherever I lay my hat

is my home.
nej. det känns inte så.
självklart känns det som att mitt hem är här.
här där jag vet att det kommer snö till vintern.
där vi går på hockey på lördagarna.
där alla känner alla.
där mina livskamrater finns.
där allt just nu är nästan perfekt. 
å andra sidan känns det oftast bäst precis när något ska ta slut.
varför det är så kan jag inte svara på. men håller ni inte med?
lika stor som ångesten över att lämna livskamraterna så långt ifrån mig.
lika stor är längtan.
det är alltså väldigt kluvet nu.
(som jag skrev sist. de känslorna består.)
på ett bra sätt. egentligen.
därmed inte sagt att jag tvivlar.
det råder inga tvivel.

håller på att rodda med boende. jätteroligt!


kram på er.