Livet

Varför människor gör som dom gör.

Oavsett om någon hör eller ser. 

Vem är man när man är ensam med sig själv?

Vem är man. 

Vem väljer man att vara.

I dagsljus och i skymundan. 

Vem vill man vara. 

För vem vill man vara. 

Ytligt. 

Eller rakt igenom. 

När kan man stå för sig själv och det man gör?

Ord kan krossa hjärtan. 

Själar. 

Som vill tro.

På att det i vuxen ålder finns människor som står för sig själva.

Även när de inte måste.

När ingen ser. 

När ingen hör. 

Förutom universum.

Ärlighet. 

Hur obehaglig en sanning än kan vara är den alltid vacker.

En lögn är alltid ett svek.

Och för mig brister det där.

Den där

Boken jag borde skriva. 

Ni vet. 

Osammanhängande sidor. 

Ingen röd tråd. 

Och det är väl så jag är. 

Mitt liv. 

Den röda tråden är sökandet. 

Som inte är systematiskt eller successivt.

Min filosofiska person. 

Kanske ändå skulle ta tag i den där boken. 

Om än orden är mina och tråden inte finns så kanske det kan bli en historia värd att berätta ändå. 

Om så bara för mig själv. 

Det är väl sällan någon som på riktigt tar till sig en historia som någon annans utan att göra den till sin egen.

Man står sig själv närmast sägs det.

Och skriva. 

Jag tror på det nu.

På tal om att stå sig själv närmast. Och vara någon annan nära så var det en man som sa något stort till mig häromdagen. Jag förmår ännu inte ta det till mig. Det ligger här brevid som en osynlig pilatesboll. 

Kanske är det en av de saker som är större för mig än för andra. Jag vet inte. 

Det är märkligt det där. 

Vilka tyngder olika saker har i våra små liv......

För honom var det något han sa bara. Till en annan.

Väldigt väldigt spännande det där...

Puss

17:e

idag är det fredag.
en månad kvar till jag börjar på mitt nya jobb.
jag låssas att jag räknar ner.
men jag vet inte.
det hinner jag inte med egentligen .
jag längtar efter Sthlm.
men jag har det bra här också.
inget gott som inte har något ont med sig.

när jag blir fördomsfull och trött kan jag bli irriterad på de öbor (det är ett lite speciellt släkte många gånger, men det blir man väl när man lever isolerade från världen) som låter "imponerade" över att jag ska flytta och allt det där.

vafan?! tänker jag då.

att gå i samma spår.
tänka samma tankar.
runt runt.
med andra som går i samma spår.
tänker samma tankar.
runt runt.
gör samma trygga saker.
det man kan och alltid gör.

hur ska man hitta någon ny tanke.
hålla andra delar av hjärnan vid liv är de som lever ett robotliv.
hitta nya vägar.

jag dör hellre än att bli sådan..

Älskade Ö

det är så mycket som är vackert med gotland.
jag skrev om det i förra inlägget.
folk frågar vad vi gör här.
hur vi hanterar lugnet. eller vad de nog eg menar är tristessen.
och sanningen är att vi gör inte så mycket. men alltid gör vi något.
vi är duktiga på att ta oss ut. i den oslagbara naturen längs kusten.
vi är duktiga på att ta oss hem till varandra.
och komma samman i nätternas vimmel.
det räcker så.
tristessen blir inte så påtaglig när man accepterar att klockorna inte går så fort här.
det är något sunt över det också.
och ändå tyckes tiden aldrig räcka till.
ibland drabbas jag.
rastlösheten.
de begränsade utbudet av aktiviteter.
men sen eg. hur duktiga är folk på att göra annat än det dem alltid gjort i sin vardag?
jag vet inte.
jag saknar sthlm ibland. folket och pulsen.
jag saknar umeå. kanske mest av allt. och skellefteå.
för att mitt hjärta förevigt är bundet dit. de flesta jag älskar finns där.
jag vet att jag gjort det många gånger under vintern.
saknat alltså.
samtidigt är det skönt att ligga lite i ide.
jobba. träna. äta. umgås.
och nu när våren är här.
känner jag hur vi alla börjar förneka att vi någonsin längtat någon annanstans.
skön natur. sköna kamrater och öppet sinne.
vi behöver inte mer.
folk kan rynka på näsan åt det.
men det går både båtar och flyg härifrån.
man liksom landar i den där.
stadigare i skorna och mjukare i knäna.
bekäm i sin egen närvaro och den lilla samvaron vi har.

jag kan hitta kärlek i allt.
jag vill leva så.
med glädje.
jag bär vemodet med mig som en fuktig gympa påse över axeln.
på väg hem genom livet<3

Taggig

Jag undrar vart jag ska börja mitt filosoferande ikväll.
Det är just nu ett embryo utan form men med en tydlig riktning....

Det handlar om att bry sig mindre och låta sig provoceras.
Det handlar inte om att vara likgiltig. Alternativt om att inte vara likgiltig.

Det provocerar mig.
Det finns en kategori klienter.
Jag kallar dem 'sökarna'. 
De där människorna som har hål i sin själ de inte vill kännas vid.
Förmodligen av högst personliga anledningar. 
Som är som magneter för allt som kan tänkas fylla hålen.
Jag menar allt.
Från en lösning till en annan. Undan går det.
Man kan ju faktiskt inte hitta lösningen fort nog.

Det är inte sökarna som provocerar mig.
De flesta kan nog förstå hur det känns att vara trasig av en eller annan anledning.

Det som provocerar mig, är dem som på ett eller annat sätt utnyttjar det faktum att dessa människor finns. Utan att ta något som helst ansvar.
Hela industrier byggda på sådant som påstås fixa det ena och det andra fort som sjutton. Sådant som sällan, eller aldrig, håller i längden. Allt det gör är att lämna nya hål av 'misslyckande', för det ska ju vara så jäkla 'enkelt'.

Människor lämnas sargade, av sig själva, med verktyg de fått serverade på silverfat.
Visst har man ett eget ansvar som privatperson vad man utsätter sig för.
Men det är klart att industrin, och människorna i den, vet vilka de kan tjäna sina pengar på. Äckligt utstuderat. Är desperationen stark nog är man villig att prova vad som helst. Och vad som helst finns det gott om.

Det provocerar mig. 
Bristen på omsorg om människorna vi delar världen med.
Bristen kärlek.
Bergochdalvana

Är inte att fylla själsliga hål med snabba lösningar är som att sminka en gris?
Det blir sällan vackert.

En annan sak i samma kategori som provocerat mig är de människor som i olika forum pekar med hela handen, sitter på någon ogudligt hög häst och säger 'det är bara att' eller 'du måste bara' till samma medmänniskor. Arrogansen. 
Jag undrar hur många sådana 'goda råd' de själva tagit till sig, och satt till verket?

Det fascinerar mig förövrigt hur många som vill ge råd man aldrig frågat efter.....
Det är också en speciell kategori människor.
Man kan känna en viss empati för.
Vi kan kalla dem 'hjälparna'..... så länge.

Ikaros

Folk säger ibland till mig att jag borde skaffa mig mål

Som att det skulle vara lättare för mig att hantera tillvaron då 

I all välmening

Goda råd 

Ytterst sällan är dem dyra

Folk sprider dem omkring sig som skräp

Jag älskar att prata om livet 

Jag älskar att inspireras av andra 

Höra hur de tänker

Resonerar 

Fungerar

Nya infallsvinklar föds

Visst behöver man testa sig själv och sina övertygelser 

Omvärdera

Utvecklas

Mål har aldrig varit för mig 

Inte i den meningen 

Jag kan inte fästa min blåögda blick på en punkt och se resten bara i periferin

Jag kan avundas dem som helhjärat går in för en enda sak 

Som vetat vad de vill bli eller åstadkomma sedan de var små 

Och sen bara gått så rakt som möjligt åt det hållet

Jag inbillar mig att det är enkelt - att kunna se vart vägen bär
Eller åtminstone var den slutar 
Mitt liv känns nämligen lite väl ovisst ibland....
Samtidigt som jag kittlas av att det kan bli precis hur som helst

Jag vill och förmår inte låsa mig 

De gånger jag försökt har jag inte hittat några mål meningsfulla nog ändå

Folk tycker ofta att det låter hemskt när jag säger att jag aldrig sett någon mening med livet 

Det har skrämt mig lite att känna så också

På senare år, kanske egentligen bara det senaste har jag insett att leva, känna livet är det enda jag vill göra av tiden på jorden
(precis på det sätt som jag skrev sist)

För att känna mig levande behöver jag vara helt närvarande och fri att följa lusten när infallen kommer. Vart det än leder mig. 
Genvägar. Senvägar. Omvägar.

Jag kommer fram ändå. 
Ibland på ställen jag vill stanna. Andra gånger inte

I den totala friheten 

När folk pratar pengar, karriärmål, rädsla att bli ensam

Om hur mycket de jobbar - som att det vore något att se upp till 

Om hur de söker kärlek

Eller vad som helst

Tänker jag oftast bara - så meningslöst

Det finns så mycket som försakas 

Det spelar ingen roll om man älskar sitt jobb .....

Men det är jag, 

Jag jobbar också för mycket -men är inte nöjd med det
Längtar efter trygghet -men kan inte jaga den 

Jag hittar den
Eller så hittar den mig

Förr eller senare

Har ni tänkt på att man bara jagar sådant som vill komma undan?

Jag vill inte ha något som försöker fly mig 

Jag vill leva i harmoni med min helhet

Jag rekommenderar inte att man ska göra sig av med målsättningar
Hur skulle det se ut om ingen ville någonstans

Jag försöker inte peka med hela handen eller säger att folk borde 

Varken det ena eller det andra

Vi är olika....och tur är det

Jag menar bara att mål inte är för alla 

Hur livet bara vänder.

när jag känner att det går för bra. 

säg det inte högt då kommer det skita sig.
om något verkar för bra för att vara sant.
så måste det vara det.
eller?

jag är ingen negativ person.
jag väljer aktivt att inte vara en sådan som klagar.
inte så att jag låtsas att mitt liv är fläckfritt.
men jag försöker att inte gotta mig i sådant som är grått.
ibland tömmer vi ut. spyr galla. och så var det bra med det.

det finns alltid möjlighet att klaga.
människor i allmänhet är bra på det.
lika bra som andra är på att annonsera sin "perfekta tillvaro".

jag tror på att lyfta det positiva.
att stärka och peppa.
ge kärlek utan villkor. 
jag tror på karma. 
och vet vilken typ av människa jag vill vara oavsett vilken typ av människa jag möter.
jag ger inte igen med samma mynt om jag möts av pessimism.
kill 'em with kindness är min melodi.

man ska tala om svårigheter.
upp och ut med sådant som gör ont eller gnager.
men det ska finnas ett gott syfte.
och syftet ska vara att komma vidare.
släppa ut och ta in syre. 

men att klaga på grannen. kollegan. bussen som är fem minuter sen. vädret.
sådant du inte kan påverka. vad lägger man sin energi på?

det älskar jag med er mina vänner.
vi är så bra på boosting.
positivitet och genuin omtanke.
glädjas med varandra när det går bra.
stötta när något är svårt. lyfta upp och reda ut.

vi som är av kött och blod.
lapptäcken av erfarenheter, känslor, tankar och kunskaper.
livet är inte alltid fantastiskt och det i sig är väl om något fantastiskt. 

jag kommer från ämnet.
det går så himla bra för mig nu. 
jag vågar knappt andas, vågar knappt säga det högt.
sen struntar jag i det.
för faktiskt.
någon gång ska livet vända och kanske är det så att det kommer i stim.
och det är lika fullt möjligt att allting skiter sig.
vare sig man tillåter sig att bejaka lyckan högt och glatt.
eller inte.
så jag gör det. det tycker jag man ska tillåta sig.
jag vill alltid leva modigt. 
det bor ingen prestige i mig.
faller det så faller det.
jag kan vara rädd. och modig på samma gång.
det hänger ihop det där ser ni.

kärlek!