På väg hem, ner mot marken igen

Läste en annan blogg ang.

Livet. & så är det. 

Tror jag.

Att.

Vissa av oss ägnar livet åt att söka eufori. Vissa som större livsnjutare än andra. Medan somliga jagar helt andra saker. Som pengar, titlar, 

status, tillhörighet eller tvåsamhet. Andra ingenting alls.

Jag tror att ju större lycka vi begåvats med att känna, desto större sorg sköljer över oss när ögonblick passerat. 

Hur många gånger jag blivit fjäderlätt och odödlig. 

För att landa orimligt hårt.

Ju större passion, berusning och lust. Desto mer lidande? 

Jag skulle aldrig byta ut min passionerade själ, mitt barnsliga leende, eller mitt barnsliga hjärta. 

Allt det som gör att jag älskar mitt liv. 

Förmågan att stanna upp i stunden, uppskatta den och känna total kärlek. Jag kan älska så hårt att jag skakar i hela kroppen. 

Den skönhet som jag lever för - människorna, konsten, tonerna i musiken jag älskar, någons fingrar i mitt hår - sådant som kan slå ut som en hel flock med fjärilar i bröstet. Explodera. 

Ibland kan jag se det i vissa andra ansikten. De flesta saknar det helt.

Hur skulle jag någonsin kunna dela mina upplevelser med en sådan person? Små som stora? En hemlagad måltid? En galen spelning  på en mystisk klubb? Sex vackrare än livet självt? Känslan i en favoritfilm?  Adrenalinet efter att ha lyckats med något man trott var omöjligt? En taxiresa genom en främmande stad?

Vi krigar alla mot inre demoner,  mot svårigheter, svek, förlust, död och sorg. Att uppskatta de vackra stunder vi får ta del av. Stora som små. 

Livet är för kort för att inte älska fullt ut. För kort för att begränsa sig. 

Jag tycker inte att det är häftigt med folk som inte låter sig imponeras, ni vet typen. Jag tycket det är sorgligt.