den där oväntade vänskapen

han ringer mig nästan varje dag

fortfarande

han är klok under ytan 

vacker

aldrig hade jag tänkt att vi kunde bli vänner

när folk talar med mig om oss så är det som om dem inte fattat någonting

som att det i den oinvigde betraktarens ögon var något
som för mig inte alls känns igen

som om vi delat hemligheter 

han och jag alltså
eller också inbillar jag mig det
jag vill ju att allt sådant ska vara antingen
helt på lek eller poetiskt speciellt
lekar och poesi är vackert
det är så svårt att stå ut med mittemellan

svart eller vitt
inga nyanser

ni vet hur jag brukar säga att man känner
direkt. 

att vissa känslor inte kan växa fram?
ska jag modifiera mig vill jag frotfarande påstå

att man inte kan odla känslor med vilja och förnuft

men möjligtvis växer dem fint med en hel del motvilja.

för tillslut stod vi där 

redo att kapitulera

en blandning av separationsångest och nostalgi

han ringer fortfarande 
nästan varje dag

kanske var vi aldrig kära i varandra

men vi blev kanske vänner

kanske sådär på riktigt 

på insidan av helt andra murar än dem som skyddar mig nu

ibland glömmer man att stanna upp

jag har mycket tid till sådant nu

betänkande

filosoferande

& ikväll kom jag att tänka på det

det är exakt ett år sen vi drog igång den resan

en uttråkad kväll 

när vi ljög om att vi köpt en soffa ihop

för en kille som en gång söp ihjäl sig och var kliniskt död i några minuter

hur hela min värld förändrats nu

& hur det enda som förändrats i er är att jag åkt

the show must go on 

& jag tänker att det kommer bli glesare mellan samtalen 

att minnet av min närvaro bleknar för er där hemma

helt naturligt

medan ni är som frusna i tid för mitt inre 

om det är allt jag har att relatera till

jag skapar ett till liv 

byter inte ut 

slutet på resan

början på en ny

något att hålla i 

här på min ö

en tillvaro

som jag kan äga

min nutid är här

här.

på obestämd tid

tillåter inte mina tankar att segla

men dem flyr upp längs kusten ibland

ny tid. nya möjligheter.

men ni som är med.
de allra flesta av er har varit med förut.
det är jag övertygad om.
& det är ju er jag vill ha med mig.

ny resa.
nytt jobb.
nytt hem.
igen. jag vet.
men det är annorlunda den här gången.
(jag vet. så säger jag jämt. men jag tror det. varje gång.)

jag kommer skriva.
det är vad jag gör.
i glädje och sorg.

egentligen mest i vemod.
min bästa vän sa: det finns ingen som är så glad som du och samtidigt så vemodig.
nära till skratt. alltid.
men så har jag det där mörkblå med mig.
vart det kommer ifrån vet ingen. om det kommer stanna förevigt vet ingen.
men det är en annan historia.

jag har inte så många nyanser.
svart eller vitt. 100% eller 0.
jag har svårt för det där jämngrå.
men jobbar på det.
periodvis. (haha!)

det blir iaf en blogg. (!!) som ni ser.
lovar inte att den på något sätt blir mer strukturerad eller kontinuerlig än något annat jag påbörjat i mitt liv.
men på något sätt känns det alltid bra att börja nytt med nytt.
jag älskar ritualer.
bränna bh:ar och bilder på gamla älskare. sjunga in våren. sådana saker.
jag tror på att sätta en ordentlig punkt.
dunder och brak.
visst kan man börja nu. men det finns en poäng i att säga på måndag.
innan man börjar om. igen och igen och igen.
för vilket jobb man än ska göra. så gäller det att ha hjärnan och hjärtat på rätt sida när man startar.

det är ett tag kvar till jag kliver iland på min ö.
jag tänker kalla den så. min ö.
för jag tänker mig att det är där vinden i mina segel ska avta.
ja det är ju såklart bara en fantasi.
att jag ska hitta trygghet och lugn.
att rastlösheten ska ramla överbord på vägen och drunkna.
för dem som slänger sig med rastlöshet som om det var något att vara stolt över.
eller andra som faktiskt avundas oss som aldrig kan komma till ro.
(om vi inte utmattat oss själva så till den grad att det inte går att göra annat vara precis stilla. men det är inte sådan balans jag talar om för det är ingen balans alls....)
vet inte vilket straff det är.

hur som helst. nog med sidospår och broderier.
välkomna. 
här finns ingen censur.
det är högt i tak.

exakt 2 månader kvar.
jag är dålig på att vänta. nu nu nu.

älskar och hatar att lämna.
det är något nytt.
tidigare har jag bara älskat att lämna platser.
hitta nya.
vidare vidare.
alltid på väg.
men jag känner redan hur jag kommer sakna er.
& hur vackert det än är att älska så man saknar.
är det lika fullt besvärande.