Lekterapin

Jag är inte 'duktig'
Inte bra på att avbilda världen som den rent bildligt skulle se ut

Det är som när någon analyserar låtarna du lyssnar på de där stunderna när allt bara är sådär....

Jag kan inte göra musik
Tyvärr

Jag vet inte om jag kan göra konst
Hur vet man det?
För vem spelar det roll?

Jag vet att jag kan göra mycket konstigt
Det där jag pysslat med tidigare
& vill pyssla med nu
Jag vill kalla det terapi

Kladdigt
Utan mening
Utan mål
Ibland blir det något
Ibland absolut ingenting

Mitt kryphål i universum
Där huvudet faktiskt stannar
Kroppen eller själen eller utomjordingarna tar över
Jag vet inte men det är så härligt
Jag plockade fram mina penslar i helgen
& jag vill ha mer

ny tid. nya möjligheter.

men ni som är med.
de allra flesta av er har varit med förut.
det är jag övertygad om.
& det är ju er jag vill ha med mig.

ny resa.
nytt jobb.
nytt hem.
igen. jag vet.
men det är annorlunda den här gången.
(jag vet. så säger jag jämt. men jag tror det. varje gång.)

jag kommer skriva.
det är vad jag gör.
i glädje och sorg.

egentligen mest i vemod.
min bästa vän sa: det finns ingen som är så glad som du och samtidigt så vemodig.
nära till skratt. alltid.
men så har jag det där mörkblå med mig.
vart det kommer ifrån vet ingen. om det kommer stanna förevigt vet ingen.
men det är en annan historia.

jag har inte så många nyanser.
svart eller vitt. 100% eller 0.
jag har svårt för det där jämngrå.
men jobbar på det.
periodvis. (haha!)

det blir iaf en blogg. (!!) som ni ser.
lovar inte att den på något sätt blir mer strukturerad eller kontinuerlig än något annat jag påbörjat i mitt liv.
men på något sätt känns det alltid bra att börja nytt med nytt.
jag älskar ritualer.
bränna bh:ar och bilder på gamla älskare. sjunga in våren. sådana saker.
jag tror på att sätta en ordentlig punkt.
dunder och brak.
visst kan man börja nu. men det finns en poäng i att säga på måndag.
innan man börjar om. igen och igen och igen.
för vilket jobb man än ska göra. så gäller det att ha hjärnan och hjärtat på rätt sida när man startar.

det är ett tag kvar till jag kliver iland på min ö.
jag tänker kalla den så. min ö.
för jag tänker mig att det är där vinden i mina segel ska avta.
ja det är ju såklart bara en fantasi.
att jag ska hitta trygghet och lugn.
att rastlösheten ska ramla överbord på vägen och drunkna.
för dem som slänger sig med rastlöshet som om det var något att vara stolt över.
eller andra som faktiskt avundas oss som aldrig kan komma till ro.
(om vi inte utmattat oss själva så till den grad att det inte går att göra annat vara precis stilla. men det är inte sådan balans jag talar om för det är ingen balans alls....)
vet inte vilket straff det är.

hur som helst. nog med sidospår och broderier.
välkomna. 
här finns ingen censur.
det är högt i tak.

exakt 2 månader kvar.
jag är dålig på att vänta. nu nu nu.

älskar och hatar att lämna.
det är något nytt.
tidigare har jag bara älskat att lämna platser.
hitta nya.
vidare vidare.
alltid på väg.
men jag känner redan hur jag kommer sakna er.
& hur vackert det än är att älska så man saknar.
är det lika fullt besvärande.