den där oväntade vänskapen

han ringer mig nästan varje dag

fortfarande

han är klok under ytan 

vacker

aldrig hade jag tänkt att vi kunde bli vänner

när folk talar med mig om oss så är det som om dem inte fattat någonting

som att det i den oinvigde betraktarens ögon var något
som för mig inte alls känns igen

som om vi delat hemligheter 

han och jag alltså
eller också inbillar jag mig det
jag vill ju att allt sådant ska vara antingen
helt på lek eller poetiskt speciellt
lekar och poesi är vackert
det är så svårt att stå ut med mittemellan

svart eller vitt
inga nyanser

ni vet hur jag brukar säga att man känner
direkt. 

att vissa känslor inte kan växa fram?
ska jag modifiera mig vill jag frotfarande påstå

att man inte kan odla känslor med vilja och förnuft

men möjligtvis växer dem fint med en hel del motvilja.

för tillslut stod vi där 

redo att kapitulera

en blandning av separationsångest och nostalgi

han ringer fortfarande 
nästan varje dag

kanske var vi aldrig kära i varandra

men vi blev kanske vänner

kanske sådär på riktigt 

på insidan av helt andra murar än dem som skyddar mig nu

ibland glömmer man att stanna upp

jag har mycket tid till sådant nu

betänkande

filosoferande

& ikväll kom jag att tänka på det

det är exakt ett år sen vi drog igång den resan

en uttråkad kväll 

när vi ljög om att vi köpt en soffa ihop

för en kille som en gång söp ihjäl sig och var kliniskt död i några minuter

hur hela min värld förändrats nu

& hur det enda som förändrats i er är att jag åkt

the show must go on 

& jag tänker att det kommer bli glesare mellan samtalen 

att minnet av min närvaro bleknar för er där hemma

helt naturligt

medan ni är som frusna i tid för mitt inre 

om det är allt jag har att relatera till

jag skapar ett till liv 

byter inte ut 

slutet på resan

början på en ny

något att hålla i 

här på min ö

en tillvaro

som jag kan äga

min nutid är här

här.

på obestämd tid

tillåter inte mina tankar att segla

men dem flyr upp längs kusten ibland