fast tjänst. fastland.

och alla ler.
tänker att det är självklart att jag ska söka den där tjänsten.
jag ska känna mig glad. 

angelägen och hoppfull.
jag ler sådär så man får ont i kinderna för att man måste anstränga sig.

för 6 månader sen hade allt varit självklart. och uppriktigt.

idag skickade jag in en halvhjärtad ansökan.
som en ren säkerhetsåtgärd medan jag överväger fortsättningen på min historia.
vår i historia.
om det nu finns en sådan.

The story of us part 1

ovetande om vilken lycka som fanns att finna.
skrev han första raden i vår historia.

jag - ett med rastlösheten.
driven att vandra vidare.

var redan på väg.

han skrev nya rader.
ord som blev ett Katlamärke i mitt bröst.
& ekot inuti som omärkbart tystnat.

blev skriket av tomhet.

när jag klev iland.

& allt vackert som vi delat.
var kärlek.
sund. ren.
vildsint. vacker.

en sådan som river som höstens alla isande stormar i bröstet.
och lägger sig stilla till ro bara jag vet att han är nära.

i hans närhet är jag hemma.
världen tystnar.

17:e

idag är det fredag.
en månad kvar till jag börjar på mitt nya jobb.
jag låssas att jag räknar ner.
men jag vet inte.
det hinner jag inte med egentligen .
jag längtar efter Sthlm.
men jag har det bra här också.
inget gott som inte har något ont med sig.

när jag blir fördomsfull och trött kan jag bli irriterad på de öbor (det är ett lite speciellt släkte många gånger, men det blir man väl när man lever isolerade från världen) som låter "imponerade" över att jag ska flytta och allt det där.

vafan?! tänker jag då.

att gå i samma spår.
tänka samma tankar.
runt runt.
med andra som går i samma spår.
tänker samma tankar.
runt runt.
gör samma trygga saker.
det man kan och alltid gör.

hur ska man hitta någon ny tanke.
hålla andra delar av hjärnan vid liv är de som lever ett robotliv.
hitta nya vägar.

jag dör hellre än att bli sådan..

Sthlm

Jag älskar den här ön
Det vet ni
Den har varit bra för mig
Skönheten och lugnet
Men utan att vara fördomsfull utan bara alldeles uppriktig
Finns det saker jag inte kan slå mig till ro med
Det finns en inskränkthet
Naturligtvis inte hos alla
Det finns en ton som låter gnällig
Inte hos alla
Det finns en förväntan att någon annan ska fixa saker
Problem med det ena och det anda
Och sådant som inte är något problem egentligen
Men man vill ogärna ta ansvar för sitt eget eller sina barns eller medmänniskors liv
Jag är rädd att fastna i det här
Jag är rädd att om jag någon gång får barn att de ska växa upp här
Ovetandes om hur världen fungerar
Att de ska sakna möjligheter
Så jag är så glad nu
Att vända åter mot Sthlm
Framförallt för att komma närmare mina bästa källor till input och mitt hemland
Ön har en permanent VIP-plats i mitt hjärta
Jag är inte säker
Det känns inte som att den blir mitt hem igen
Tjänstledig
Nya tider
Jag är glad.
Det är inte alla andra
Men just nu saknar det betydelse.

Livet

Pågående öliv och förändringarnas vindar

Ni vet sedan länge att jag älskar hösten 

Det är någonting i luften 

Klarheten i det tomrum sommaren lämnar kvar 

Kanske är det dampen som inte riktigt tål sommarens kvalmiga seghet 

Kanske är det mitt fysiska arv 

Jag vet inte 

Trött

det går över. 

det kan alltid vara värre. 

allt handlar om inställning. 

går det så går det. 

kära kamrater.

jag har efter flera år av konstigheter med mitt fysiska mående som ni känner till de flesta av er. 

tagit tag i att bokat en tid hos farbror doktorn. 

det är tusen tankar som snurrar. 

jag vet inte vad det är med det där. 

vissa går till doktorn så fort de får hosta. 

jag tycker det är jättejobbigt att söka vård. 

vill inte vara till besvär typ.

alltid varit så. 

kan räkna mina besök på vårdcentralen på en hand. 

jag vill inte vara sjuk. 

men är jag det så är jag det oavsett om jag vet om det eller inte. 

och det kanske är bättre att veta. om man kan göra något åt det. 

hoppas det inte är försent....

förmodligen ingen fara alls. 

men det är så stort och läskigt för mig. 

orimligt. 

nu kör vi. 

hälsan framför allt!

Älskade Ö

det är så mycket som är vackert med gotland.
jag skrev om det i förra inlägget.
folk frågar vad vi gör här.
hur vi hanterar lugnet. eller vad de nog eg menar är tristessen.
och sanningen är att vi gör inte så mycket. men alltid gör vi något.
vi är duktiga på att ta oss ut. i den oslagbara naturen längs kusten.
vi är duktiga på att ta oss hem till varandra.
och komma samman i nätternas vimmel.
det räcker så.
tristessen blir inte så påtaglig när man accepterar att klockorna inte går så fort här.
det är något sunt över det också.
och ändå tyckes tiden aldrig räcka till.
ibland drabbas jag.
rastlösheten.
de begränsade utbudet av aktiviteter.
men sen eg. hur duktiga är folk på att göra annat än det dem alltid gjort i sin vardag?
jag vet inte.
jag saknar sthlm ibland. folket och pulsen.
jag saknar umeå. kanske mest av allt. och skellefteå.
för att mitt hjärta förevigt är bundet dit. de flesta jag älskar finns där.
jag vet att jag gjort det många gånger under vintern.
saknat alltså.
samtidigt är det skönt att ligga lite i ide.
jobba. träna. äta. umgås.
och nu när våren är här.
känner jag hur vi alla börjar förneka att vi någonsin längtat någon annanstans.
skön natur. sköna kamrater och öppet sinne.
vi behöver inte mer.
folk kan rynka på näsan åt det.
men det går både båtar och flyg härifrån.
man liksom landar i den där.
stadigare i skorna och mjukare i knäna.
bekäm i sin egen närvaro och den lilla samvaron vi har.

jag kan hitta kärlek i allt.
jag vill leva så.
med glädje.
jag bär vemodet med mig som en fuktig gympa påse över axeln.
på väg hem genom livet<3

Vår!

det spirar
och tinar fram
det yrvakna sköra
och det som luktar lite unket

vårkänslorna i kroppen
och världens bästa plats den här halvan av året
jag ser fram emot sommaren
på ett helt annat sätt än förra då jag knappt var här
min andra sommar som öbo
om jag kunde måla känslan skulle alla färger vara neonljus
och detta med beaktande att vi mötte vårens första visbynatt igår och mår lite halvkrassligt
då är det bra

hoppfullt är mitt ledord
utmaningen att hålla det vid liv

allt det som ruttnat under vintern kommer att flyta bort med vårens första regnskur och torka bort i solens strålar...

hoppfullt.

Taggig

Jag undrar vart jag ska börja mitt filosoferande ikväll.
Det är just nu ett embryo utan form men med en tydlig riktning....

Det handlar om att bry sig mindre och låta sig provoceras.
Det handlar inte om att vara likgiltig. Alternativt om att inte vara likgiltig.

Det provocerar mig.
Det finns en kategori klienter.
Jag kallar dem 'sökarna'. 
De där människorna som har hål i sin själ de inte vill kännas vid.
Förmodligen av högst personliga anledningar. 
Som är som magneter för allt som kan tänkas fylla hålen.
Jag menar allt.
Från en lösning till en annan. Undan går det.
Man kan ju faktiskt inte hitta lösningen fort nog.

Det är inte sökarna som provocerar mig.
De flesta kan nog förstå hur det känns att vara trasig av en eller annan anledning.

Det som provocerar mig, är dem som på ett eller annat sätt utnyttjar det faktum att dessa människor finns. Utan att ta något som helst ansvar.
Hela industrier byggda på sådant som påstås fixa det ena och det andra fort som sjutton. Sådant som sällan, eller aldrig, håller i längden. Allt det gör är att lämna nya hål av 'misslyckande', för det ska ju vara så jäkla 'enkelt'.

Människor lämnas sargade, av sig själva, med verktyg de fått serverade på silverfat.
Visst har man ett eget ansvar som privatperson vad man utsätter sig för.
Men det är klart att industrin, och människorna i den, vet vilka de kan tjäna sina pengar på. Äckligt utstuderat. Är desperationen stark nog är man villig att prova vad som helst. Och vad som helst finns det gott om.

Det provocerar mig. 
Bristen på omsorg om människorna vi delar världen med.
Bristen kärlek.
Bergochdalvana

Är inte att fylla själsliga hål med snabba lösningar är som att sminka en gris?
Det blir sällan vackert.

En annan sak i samma kategori som provocerat mig är de människor som i olika forum pekar med hela handen, sitter på någon ogudligt hög häst och säger 'det är bara att' eller 'du måste bara' till samma medmänniskor. Arrogansen. 
Jag undrar hur många sådana 'goda råd' de själva tagit till sig, och satt till verket?

Det fascinerar mig förövrigt hur många som vill ge råd man aldrig frågat efter.....
Det är också en speciell kategori människor.
Man kan känna en viss empati för.
Vi kan kalla dem 'hjälparna'..... så länge.

Vackra Ö och rastlösheten

I söndags vaknade jag av solens strålar genom ett fönster.
Någon påstod att det var "Gud som tänt lampan". Att det var dags att stiga upp.
Men det var det ingen som gjorde.
"...att se dig där i Gud ljus"...eller något sådant.
Varmt. Lättsamt. Roligt.
Flera timmar vaken i en säng utan irritation.
Bara glad och lugn..
Sen frukost och soffhäng till herrarnas stafett-guld.
Fortfarande ingen rastlöshet.
Någon frågade hur jag mådde den dagen.
& allt var jättebra.
Som att "guds ljus" strålade från mitt inre.
Jag kände mig normal.
Det är svårt att förklara, det är inte många stunder i mitt liv det inte kliar och kryper.
Jag avundas er som har det där inbyggt. Ro att göra ingenting.
På riktigt. Jag vill ha det.
Jag vet inte om det är ön eller livet.
Det är en trist period här.
Grått och tomt.
Jag längtar iland ibland.
Å andra sidan vill jag stanna här för evigt.
På platsen där inte alla söndagar är satans påfund.