Livet

Pågående öliv och förändringarnas vindar

Ni vet sedan länge att jag älskar hösten 

Det är någonting i luften 

Klarheten i det tomrum sommaren lämnar kvar 

Kanske är det dampen som inte riktigt tål sommarens kvalmiga seghet 

Kanske är det mitt fysiska arv 

Jag vet inte 

Basket

Nu när något viktigt och vackert klivit ut genom dörren.
Om det nu är vad som hänt. 
Kanske stängde jag dörren i ansiktet på det där.
Jag är inte riktigt klar över det hela.
& det var en del i det som gjorde att jag inte stod ut.

Så lätt så lätt att falla tillbaka i gamla mönster när man känner banden lösas upp och lossna.
Den tomhet som uppstår där de finmalda diamanterna sipprar ut behöver fyllas.

Med allt det där jag alltid fyllde det med förut.
Jag har så himla roligt då.
Det har ett helt annat värde, än andra värden.
Men klart mer värt än ingenting.

För att distrahera mig har jag återupptagit min gamla basketkarriär.
Så länge man har bollkontakt och fokus på matchen kan inga tankar vandra.
Och det är bara på lek.
Ljuvliga ljuvliga lek.

& jag känner mig nästan som mig själv.
Om vi bortser från att det blonda håret numer bara lyser med sin frånvaro.

Kanske måste jag göra någon form av ritualistisk åtgärd.
Men just nu kontemplerar jag bara.

på glid

got a gypsy soul to blame

and I was born for leaving.

jag är rätt arg på mig själv idag. 

jag som föresrpåkar vänlighet och självomsorg.

arg.

vad är det för zigenarsjäl som lever i mig...? 

dumheter.

Höstens vemod

Jag skrev ett sms till my person igår kväll.

"Bara för tillfället råkar jag känna mig nedstämd därför att på min himmel parkerar sig samtidigt ibland lite för många av de små moln som ibland gör mig ledsen. Inga pengar. Ingen som vill umgås med mig när jag för en gångs skull vill ha sällskap. Ingen riktning. Ingen plan. 

Sådant som är min glädje kan så plötsligt vändas till en sorgsen tomhet som jag faktiskt inte begriper mig på...."

Det slår till sådär plötsligt. 

Höstens vemod, och tankarna skenar. 

Det är det mysigaste med hösten. 

Filosoferandet som leder till att teorierna om livet och människorna i det formas. 

Men visst är det märkligt att den frihet och ovisshet som får ofta får mig att skratta oprovocerat lyckligt, är samma frihet och ovisshet som är grunden till den ledsenhet jag drabbas av korta stunder ibland.

Idag har jag suttit en en vacker trädgård och ätit lunch i flera timmar. 

Själva hösten bara lurar. 

Finns där men svallar inte över oss än. 

Jag längtar till den gör det. 

Jag vill ha halsduk och kängor. 

Och le mitt barnsliga leende.

Jag hade en massa planer idag men jag är helt slut. Det var längesen livet slog ner mig men idag är jag sådär trött. 

Jag har eg inte pausat eller sovit bra sedan semestern när jag tänker efter. 

Jag vilar. 

Jag har lärt mig något när det gäller det där iaf. 

My person. Kärlek till dig. 

Du gör mig glad även när jag känner mig ledsen.