"Bara för tillfället råkar jag känna mig nedstämd därför att på min himmel parkerar sig samtidigt ibland lite för många av de små moln som ibland gör mig ledsen. Inga pengar. Ingen som vill umgås med mig när jag för en gångs skull vill ha sällskap. Ingen riktning. Ingen plan.
Sådant som är min glädje kan så plötsligt vändas till en sorgsen tomhet som jag faktiskt inte begriper mig på...."
Det slår till sådär plötsligt.
Höstens vemod, och tankarna skenar.
Det är det mysigaste med hösten.
Filosoferandet som leder till att teorierna om livet och människorna i det formas.
Men visst är det märkligt att den frihet och ovisshet som får ofta får mig att skratta oprovocerat lyckligt, är samma frihet och ovisshet som är grunden till den ledsenhet jag drabbas av korta stunder ibland.
Idag har jag suttit en en vacker trädgård och ätit lunch i flera timmar.
Själva hösten bara lurar.
Finns där men svallar inte över oss än.
Jag längtar till den gör det.
Jag vill ha halsduk och kängor.
Och le mitt barnsliga leende.
Jag hade en massa planer idag men jag är helt slut. Det var längesen livet slog ner mig men idag är jag sådär trött.
Jag har eg inte pausat eller sovit bra sedan semestern när jag tänker efter.
Jag vilar.
Jag har lärt mig något när det gäller det där iaf.
My person. Kärlek till dig.
Du gör mig glad även när jag känner mig ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar