Livet

Pågående öliv och förändringarnas vindar

Ni vet sedan länge att jag älskar hösten 

Det är någonting i luften 

Klarheten i det tomrum sommaren lämnar kvar 

Kanske är det dampen som inte riktigt tål sommarens kvalmiga seghet 

Kanske är det mitt fysiska arv 

Jag vet inte 

Trött

det går över. 

det kan alltid vara värre. 

allt handlar om inställning. 

går det så går det. 

kära kamrater.

jag har efter flera år av konstigheter med mitt fysiska mående som ni känner till de flesta av er. 

tagit tag i att bokat en tid hos farbror doktorn. 

det är tusen tankar som snurrar. 

jag vet inte vad det är med det där. 

vissa går till doktorn så fort de får hosta. 

jag tycker det är jättejobbigt att söka vård. 

vill inte vara till besvär typ.

alltid varit så. 

kan räkna mina besök på vårdcentralen på en hand. 

jag vill inte vara sjuk. 

men är jag det så är jag det oavsett om jag vet om det eller inte. 

och det kanske är bättre att veta. om man kan göra något åt det. 

hoppas det inte är försent....

förmodligen ingen fara alls. 

men det är så stort och läskigt för mig. 

orimligt. 

nu kör vi. 

hälsan framför allt!

Älskade Ö

det är så mycket som är vackert med gotland.
jag skrev om det i förra inlägget.
folk frågar vad vi gör här.
hur vi hanterar lugnet. eller vad de nog eg menar är tristessen.
och sanningen är att vi gör inte så mycket. men alltid gör vi något.
vi är duktiga på att ta oss ut. i den oslagbara naturen längs kusten.
vi är duktiga på att ta oss hem till varandra.
och komma samman i nätternas vimmel.
det räcker så.
tristessen blir inte så påtaglig när man accepterar att klockorna inte går så fort här.
det är något sunt över det också.
och ändå tyckes tiden aldrig räcka till.
ibland drabbas jag.
rastlösheten.
de begränsade utbudet av aktiviteter.
men sen eg. hur duktiga är folk på att göra annat än det dem alltid gjort i sin vardag?
jag vet inte.
jag saknar sthlm ibland. folket och pulsen.
jag saknar umeå. kanske mest av allt. och skellefteå.
för att mitt hjärta förevigt är bundet dit. de flesta jag älskar finns där.
jag vet att jag gjort det många gånger under vintern.
saknat alltså.
samtidigt är det skönt att ligga lite i ide.
jobba. träna. äta. umgås.
och nu när våren är här.
känner jag hur vi alla börjar förneka att vi någonsin längtat någon annanstans.
skön natur. sköna kamrater och öppet sinne.
vi behöver inte mer.
folk kan rynka på näsan åt det.
men det går både båtar och flyg härifrån.
man liksom landar i den där.
stadigare i skorna och mjukare i knäna.
bekäm i sin egen närvaro och den lilla samvaron vi har.

jag kan hitta kärlek i allt.
jag vill leva så.
med glädje.
jag bär vemodet med mig som en fuktig gympa påse över axeln.
på väg hem genom livet<3

Vår!

det spirar
och tinar fram
det yrvakna sköra
och det som luktar lite unket

vårkänslorna i kroppen
och världens bästa plats den här halvan av året
jag ser fram emot sommaren
på ett helt annat sätt än förra då jag knappt var här
min andra sommar som öbo
om jag kunde måla känslan skulle alla färger vara neonljus
och detta med beaktande att vi mötte vårens första visbynatt igår och mår lite halvkrassligt
då är det bra

hoppfullt är mitt ledord
utmaningen att hålla det vid liv

allt det som ruttnat under vintern kommer att flyta bort med vårens första regnskur och torka bort i solens strålar...

hoppfullt.

Taggig

Jag undrar vart jag ska börja mitt filosoferande ikväll.
Det är just nu ett embryo utan form men med en tydlig riktning....

Det handlar om att bry sig mindre och låta sig provoceras.
Det handlar inte om att vara likgiltig. Alternativt om att inte vara likgiltig.

Det provocerar mig.
Det finns en kategori klienter.
Jag kallar dem 'sökarna'. 
De där människorna som har hål i sin själ de inte vill kännas vid.
Förmodligen av högst personliga anledningar. 
Som är som magneter för allt som kan tänkas fylla hålen.
Jag menar allt.
Från en lösning till en annan. Undan går det.
Man kan ju faktiskt inte hitta lösningen fort nog.

Det är inte sökarna som provocerar mig.
De flesta kan nog förstå hur det känns att vara trasig av en eller annan anledning.

Det som provocerar mig, är dem som på ett eller annat sätt utnyttjar det faktum att dessa människor finns. Utan att ta något som helst ansvar.
Hela industrier byggda på sådant som påstås fixa det ena och det andra fort som sjutton. Sådant som sällan, eller aldrig, håller i längden. Allt det gör är att lämna nya hål av 'misslyckande', för det ska ju vara så jäkla 'enkelt'.

Människor lämnas sargade, av sig själva, med verktyg de fått serverade på silverfat.
Visst har man ett eget ansvar som privatperson vad man utsätter sig för.
Men det är klart att industrin, och människorna i den, vet vilka de kan tjäna sina pengar på. Äckligt utstuderat. Är desperationen stark nog är man villig att prova vad som helst. Och vad som helst finns det gott om.

Det provocerar mig. 
Bristen på omsorg om människorna vi delar världen med.
Bristen kärlek.
Bergochdalvana

Är inte att fylla själsliga hål med snabba lösningar är som att sminka en gris?
Det blir sällan vackert.

En annan sak i samma kategori som provocerat mig är de människor som i olika forum pekar med hela handen, sitter på någon ogudligt hög häst och säger 'det är bara att' eller 'du måste bara' till samma medmänniskor. Arrogansen. 
Jag undrar hur många sådana 'goda råd' de själva tagit till sig, och satt till verket?

Det fascinerar mig förövrigt hur många som vill ge råd man aldrig frågat efter.....
Det är också en speciell kategori människor.
Man kan känna en viss empati för.
Vi kan kalla dem 'hjälparna'..... så länge.

Vackra Ö och rastlösheten

I söndags vaknade jag av solens strålar genom ett fönster.
Någon påstod att det var "Gud som tänt lampan". Att det var dags att stiga upp.
Men det var det ingen som gjorde.
"...att se dig där i Gud ljus"...eller något sådant.
Varmt. Lättsamt. Roligt.
Flera timmar vaken i en säng utan irritation.
Bara glad och lugn..
Sen frukost och soffhäng till herrarnas stafett-guld.
Fortfarande ingen rastlöshet.
Någon frågade hur jag mådde den dagen.
& allt var jättebra.
Som att "guds ljus" strålade från mitt inre.
Jag kände mig normal.
Det är svårt att förklara, det är inte många stunder i mitt liv det inte kliar och kryper.
Jag avundas er som har det där inbyggt. Ro att göra ingenting.
På riktigt. Jag vill ha det.
Jag vet inte om det är ön eller livet.
Det är en trist period här.
Grått och tomt.
Jag längtar iland ibland.
Å andra sidan vill jag stanna här för evigt.
På platsen där inte alla söndagar är satans påfund.

Lugna gatan

Full vinter på ön och stillsam livsföring. 

Jag jobbar på. 

På kvällarna hänger vi i gymmet, äter, mat, packar om och laddar om för ännu en dag. 

Jag är på något sätt trött. 

Dels för att jag sover som en kratta men det är inget nytt.

Utmattningstrött. 

Men inte utmattad. 

Mer som att kroppen varnar mig. 

Vilar hela helgerna nu. 

Det är underbart. 

Umgås i det fria. 

Dansar på munken. 

Och bara mysa. 

Just nu är allt lugnt och skönt. 

Jag kanske borde åka till fastlandet men jag har faktiskt ingen lust....

Och då vet vi hur det blir med det. 

Vi avvaktar.

I morse fick jag en lyxtimme alldeles för mig själv med Dr HP i neuropsyk. 

Läckert. 

På BUP är de verkligen måna om mig. 

Och jag älskar utmaningen.

I övrigt inte mycket nytt bland brustna hjärtan och raukar. 

Nästan alla jag känner ska ha barn i år. 

Lyckligt! 

Och jooo jag saknar er ännu. 

Varje dag. 

Det betyder inte att jag inte har det fint.

Det betyder bara att ni är viktiga i mitt liv.

Puss!

Så kom December

Det märks inte på ön.
Solen skiner och det blåser kallt, förvisso.

Jag längtar efter familjen, trots att jag aldrig varit något fan av julen.
Det är ändå något med den här tiden på året.
Dubbelt.
Jag älskar att vända hem och möta andra hemvändare.
Ljusen. & lussekatterna (haha!)

Det är 18 dagar kvar till jag åker norrut.
Först till Umeå och Fia några dagar.
Jag har svårt med avståndet mellan oss, allt är bättre när vi är nära varandra.
Men det vet ni sen förut. Min blodsbandsfamilj och min andra - min helhet.
Sedan vidare mot Skellefteå.

Idag är jag bjuden på adventsfika ute på landet.
Ibland skulle man haft en bil. Buss duger.
Lugna helger nu farm till jul. Det är en sådan period.


Ha en alldeles under söndag.
Puss.

typiskt

jag fattar aldrig män.
de nya de gamla och de jättegamla.
och saknaden.
väldigt sällan har jag relationer.
oavsett djup.
som går att glömma.
skatter.
borde inte kännas sorgligt.
men vissa saker är det.
exmän och brännskador.
hopp som tänds och släkts för sällan.
känslomässigt invalid.
blind.
för så står man där och fattar ingenting.
igen.
med någon uppenbart fantastisk.
fast orden som man möts av som skulle kunna väga guld.
dem väger bara bly på ett samvete.
snälla säg det inte. förstör inte. schyyy lampan sover.
att vara så vilsen i andra skogar att man vilseleder.
utan baktanke.
en självkänsla som är intakt men ändå saknar förståelse för varför det alltid blir så.

Island life.

Där själen kan få ro.
Jag behöver ramarna.
Den lilla ytan.
Som ibland är för liten förstås.
Det är lättare att åka bort en sväng när man behöver.
Än att vara borta och behöva åka bort....

Livskamraterna har varit här.
Familjärt.
Jag grinade en skvätt när dem åkte i stormen.
Men så är det.
Det är kärlek bara.

En del visbynätter.
Endel fördjupade tankar.
En saknad sjöman.
Mycket jobb.
Mycket träning.
Mycket mys.

& höst.
Jag mår på riktigt bra här.
Ö-livet.
Det är bra för mig.