Helg.

Ännu en fin helg på ön. 

Bara en massa mys i stearinljus-sken.

Och solsken. 

Hängt runt i världens vackraste stad med världens bästa tjejkompis. 

Stressa. 

 Pausa. 

Underbart! 

Jag älskar hösten. 

Jag älskar min ö. 

Dess litenhet är del av storheten. 

Det goda med det onda.

Saknaden är inte underbar. 

Men den är vacker. 

Hoppas ni haft det lika fint.

Heltidsjobb till veckan. 

2 veckor tills norrländskorna kommer. 

Hjärtat ler!

Islandpop

Hemma.

Jag testar att kalla det så nu.

Jag vill inte lämna ön.

Jag vill vara här.

Läka. Jag är lite trasig.

I hjärtat och i hjärnan.

Jag tror som ni vet inte på planer.

Finner dem begränsande.

Dags att bromsa.

Ska jag hinna från mörkret.

Behöver jag spara in energi.

Ta tag i att begränsa mig igen.

Jag är glad också.

Visst är det konstigt? 

Utbildning STHLM

Föreläsningar. 

Speed-dating. 

Mat. 

Kollegialt utbyte. 

Givande dag. 

Men så känns det märkligt att vara här. 

Utan att ge sig till känna. 

Hjärnan vandrar iväg liksom.

Nu kan jag inte sova fast jag känner mig mer död än levande. 

Idag kallade jag förövrigt Gotland "hem" för första gången. 

"Jag kommer HEM i morgon" 

Jag vet inte om jag menade det eller om det bara blev så..... 

"Ön" kallar jag henne annars. 

Fin helg.

Jag har en övän. Tess. 

Hon är nästan 10 år yngre än mig.
Det märks inte. 

Vi möts på mitten någonstans. 

Hon är en sådan som blev självklar väldigt fort efter vårt första möte. 

Det bara är. Enkelt. Galet. Och så väldigt väldigt roligt.

Vi är förmodligen rätt farliga för varandra i vissa lägen. 

Men det är det bästa av allt. 

Att kunna byta en blick och se hur samma tanke blixtrar till i ett annat huvud. 

Grymma grymma tjej. 

Sushi, Cava och Munken. 

Dansa. Pausa. 

Jag har sänkt mitt skepp. 

Förberett mig mentalt på att vinka adjö till världens finaste kapten.

Både lättad och sorgsen. 

Jobbar på att mäkla fred med det. 

I morgon åker jag till Sthlm på utbildning. 

Ska bli så himla roligt!

Kram på er kamrater

Jag saknar er!!

Basket

Nu när något viktigt och vackert klivit ut genom dörren.
Om det nu är vad som hänt. 
Kanske stängde jag dörren i ansiktet på det där.
Jag är inte riktigt klar över det hela.
& det var en del i det som gjorde att jag inte stod ut.

Så lätt så lätt att falla tillbaka i gamla mönster när man känner banden lösas upp och lossna.
Den tomhet som uppstår där de finmalda diamanterna sipprar ut behöver fyllas.

Med allt det där jag alltid fyllde det med förut.
Jag har så himla roligt då.
Det har ett helt annat värde, än andra värden.
Men klart mer värt än ingenting.

För att distrahera mig har jag återupptagit min gamla basketkarriär.
Så länge man har bollkontakt och fokus på matchen kan inga tankar vandra.
Och det är bara på lek.
Ljuvliga ljuvliga lek.

& jag känner mig nästan som mig själv.
Om vi bortser från att det blonda håret numer bara lyser med sin frånvaro.

Kanske måste jag göra någon form av ritualistisk åtgärd.
Men just nu kontemplerar jag bara.

Mörkt

Jag pratade med Fia igår.

Gud vad jag älskar henne.

Hon är en av alla de som inte själv förstår hur gränslöst mycket glitter hon besitter.

& sprider över världen.

sådant som oftast gör en vacker människa ännu vackrare.

även om det kan tyckas synd.

Det verkar mörkna. sa hon.

Ja. sa jag.

Ni ser det också.

Det gör ingenting.

Mörkret är en sån där gammal vän jag aldrig bjuder in.

Det är en lögn. 

Ibland bjuder jag faktiskt in honom.

I lagom dos är han inte så tokig.

När man inte ser måste man känna sig fram.

Förstår ni?

Idag har jag färgat håret mörkt.

Jag blev sådär trött på mig själv.

Min själ är blond.

Jag döljer den.

Låter den vila en stund.

Ikaros

Folk säger ibland till mig att jag borde skaffa mig mål

Som att det skulle vara lättare för mig att hantera tillvaron då 

I all välmening

Goda råd 

Ytterst sällan är dem dyra

Folk sprider dem omkring sig som skräp

Jag älskar att prata om livet 

Jag älskar att inspireras av andra 

Höra hur de tänker

Resonerar 

Fungerar

Nya infallsvinklar föds

Visst behöver man testa sig själv och sina övertygelser 

Omvärdera

Utvecklas

Mål har aldrig varit för mig 

Inte i den meningen 

Jag kan inte fästa min blåögda blick på en punkt och se resten bara i periferin

Jag kan avundas dem som helhjärat går in för en enda sak 

Som vetat vad de vill bli eller åstadkomma sedan de var små 

Och sen bara gått så rakt som möjligt åt det hållet

Jag inbillar mig att det är enkelt - att kunna se vart vägen bär
Eller åtminstone var den slutar 
Mitt liv känns nämligen lite väl ovisst ibland....
Samtidigt som jag kittlas av att det kan bli precis hur som helst

Jag vill och förmår inte låsa mig 

De gånger jag försökt har jag inte hittat några mål meningsfulla nog ändå

Folk tycker ofta att det låter hemskt när jag säger att jag aldrig sett någon mening med livet 

Det har skrämt mig lite att känna så också

På senare år, kanske egentligen bara det senaste har jag insett att leva, känna livet är det enda jag vill göra av tiden på jorden
(precis på det sätt som jag skrev sist)

För att känna mig levande behöver jag vara helt närvarande och fri att följa lusten när infallen kommer. Vart det än leder mig. 
Genvägar. Senvägar. Omvägar.

Jag kommer fram ändå. 
Ibland på ställen jag vill stanna. Andra gånger inte

I den totala friheten 

När folk pratar pengar, karriärmål, rädsla att bli ensam

Om hur mycket de jobbar - som att det vore något att se upp till 

Om hur de söker kärlek

Eller vad som helst

Tänker jag oftast bara - så meningslöst

Det finns så mycket som försakas 

Det spelar ingen roll om man älskar sitt jobb .....

Men det är jag, 

Jag jobbar också för mycket -men är inte nöjd med det
Längtar efter trygghet -men kan inte jaga den 

Jag hittar den
Eller så hittar den mig

Förr eller senare

Har ni tänkt på att man bara jagar sådant som vill komma undan?

Jag vill inte ha något som försöker fly mig 

Jag vill leva i harmoni med min helhet

Jag rekommenderar inte att man ska göra sig av med målsättningar
Hur skulle det se ut om ingen ville någonstans

Jag försöker inte peka med hela handen eller säger att folk borde 

Varken det ena eller det andra

Vi är olika....och tur är det

Jag menar bara att mål inte är för alla 

På väg hem, ner mot marken igen

Läste en annan blogg ang.

Livet. & så är det. 

Tror jag.

Att.

Vissa av oss ägnar livet åt att söka eufori. Vissa som större livsnjutare än andra. Medan somliga jagar helt andra saker. Som pengar, titlar, 

status, tillhörighet eller tvåsamhet. Andra ingenting alls.

Jag tror att ju större lycka vi begåvats med att känna, desto större sorg sköljer över oss när ögonblick passerat. 

Hur många gånger jag blivit fjäderlätt och odödlig. 

För att landa orimligt hårt.

Ju större passion, berusning och lust. Desto mer lidande? 

Jag skulle aldrig byta ut min passionerade själ, mitt barnsliga leende, eller mitt barnsliga hjärta. 

Allt det som gör att jag älskar mitt liv. 

Förmågan att stanna upp i stunden, uppskatta den och känna total kärlek. Jag kan älska så hårt att jag skakar i hela kroppen. 

Den skönhet som jag lever för - människorna, konsten, tonerna i musiken jag älskar, någons fingrar i mitt hår - sådant som kan slå ut som en hel flock med fjärilar i bröstet. Explodera. 

Ibland kan jag se det i vissa andra ansikten. De flesta saknar det helt.

Hur skulle jag någonsin kunna dela mina upplevelser med en sådan person? Små som stora? En hemlagad måltid? En galen spelning  på en mystisk klubb? Sex vackrare än livet självt? Känslan i en favoritfilm?  Adrenalinet efter att ha lyckats med något man trott var omöjligt? En taxiresa genom en främmande stad?

Vi krigar alla mot inre demoner,  mot svårigheter, svek, förlust, död och sorg. Att uppskatta de vackra stunder vi får ta del av. Stora som små. 

Livet är för kort för att inte älska fullt ut. För kort för att begränsa sig. 

Jag tycker inte att det är häftigt med folk som inte låter sig imponeras, ni vet typen. Jag tycket det är sorgligt. 

 

Julafton

Ännu en stad jag bott, men aldrig känt mig hemma i. 

Stockholm. 

Här bor skönhet och flera nyckelpersoner i livet. 

Jag och Jill har slitit med att få ner mig i en acceptabel knäböj. 

Jag och Emma har varit på fotografiska. 

Vackert båda sakerna. 

Båda tjejerna. 

Fatalt olika. 

En insnöad. Inramad.

En frisinnad. Konstnärssjäl.

& jag älskar dem med samma mått. 

Sitter hos min lillebror och äter frukost.

Vi drar till Barca idag. 

En stad jag besökt några gånger och alltid känt mig egendomligt hemma i.

livet

jobbar på och låter vardagen gå.

blir starkare för varje träningspass.
älskar känslan.
bara kliva in och zooma ut.
lyfta tungt och känna hur myrorna i venerna dör.
naturligtvis för att återuppstå en liten stund senare.

övertiden tickar in och jag är uppe i max antal timmar.
jag stämplar därför  ut redan måndag.
cashar in på lite kvalitetstid i Sthlm innan jag och lillebror drar till Barca och ramlar fram längs Las Ramblas.
känner på livet.
det ni.
glidarn behöver halka iväg och finna riktning.