Ångest

jag tror att jag alltid saknat andra människor mer än vad de saknat mig.
kom på det nu.
folk har så mycket.
jag är på något sätt ensam.
det är svårt att förklara eftersom jag omges av hundra.

jag lider nu.
har gjort ett tag.

ska jag stanna här eller ska jag tillbaka till ön.
och anledningen till att jag känner mig ensam är den beslutsångest som ingen tycks förstå.
jag orkar inte flacka runt mer. jag vill stanna.
för första gången i mitt liv vill jag verkligen stå still.
och så får jag inte det.
det är tydligt att jag inte är redo.
för magkänslan säger ingenting.

det blir bra vilket som. förr eller senare. jag vet.
det vet jag alltid.
men jag vet inte hur jag orkar just nu.

Den där

Boken jag borde skriva. 

Ni vet. 

Osammanhängande sidor. 

Ingen röd tråd. 

Och det är väl så jag är. 

Mitt liv. 

Den röda tråden är sökandet. 

Som inte är systematiskt eller successivt.

Min filosofiska person. 

Kanske ändå skulle ta tag i den där boken. 

Om än orden är mina och tråden inte finns så kanske det kan bli en historia värd att berätta ändå. 

Om så bara för mig själv. 

Det är väl sällan någon som på riktigt tar till sig en historia som någon annans utan att göra den till sin egen.

Man står sig själv närmast sägs det.

Och skriva. 

Jag tror på det nu.

På tal om att stå sig själv närmast. Och vara någon annan nära så var det en man som sa något stort till mig häromdagen. Jag förmår ännu inte ta det till mig. Det ligger här brevid som en osynlig pilatesboll. 

Kanske är det en av de saker som är större för mig än för andra. Jag vet inte. 

Det är märkligt det där. 

Vilka tyngder olika saker har i våra små liv......

För honom var det något han sa bara. Till en annan.

Väldigt väldigt spännande det där...

Puss

Post-it to no one

För att tankarna behöver plats någon annanstans än i huvudet.

Finns ingen struktur. 

Ingen baktanke. 

Ingen censur. 

Det kommer perioder när jag behöver skriva. 

Just nu skriver jag hela tiden. 

På kvitton i handväskan. 

Post-itlappar överallt på jobbet som jag sedan måste kasta lite snyggt. 

Jag skriver här.  

Jag vet inte om känslor kan dö. 

Möjligen förändras. 

Och jag funderar.

Vilken rätt man har att leva med en odödlig känsla och samtidigt ta sig an en nyfödd. 

Det där med att tro på magi. 

Som att du magiskt ska försvinna ur mitt system när det är helt ofattbart, och samtidigt självklart att du finns kvar där. (Vem kommer över Dig?)

Eller. Att du magiskt skulle kliva in i livet igen och skapa en helhet med känslan jag försöker gömma i hjärtats minsta vrå men som ändå tidvis letar sig ut i blodomloppet. 

När man har accepterat ett läge. 

En känsla man inte rår på.

Vilken orätt gör man. 

Om man ger sig själv. Med den känslan i kroppen. Till någon annan.

Mot sig själv. Eller personen i fråga. 

Kan man leva lyckliga på det viset i alla sina dar. Eller blir alla bara olyckliga.

Loveletters

Handstil.

Blyerts. 

Ord på papper. 

Kärleksbrev. 

En förlorad konstform....? 

Tragik i modern tid. 

fast tjänst. fastland.

och alla ler.
tänker att det är självklart att jag ska söka den där tjänsten.
jag ska känna mig glad. 

angelägen och hoppfull.
jag ler sådär så man får ont i kinderna för att man måste anstränga sig.

för 6 månader sen hade allt varit självklart. och uppriktigt.

idag skickade jag in en halvhjärtad ansökan.
som en ren säkerhetsåtgärd medan jag överväger fortsättningen på min historia.
vår i historia.
om det nu finns en sådan.

The story of us part 1

ovetande om vilken lycka som fanns att finna.
skrev han första raden i vår historia.

jag - ett med rastlösheten.
driven att vandra vidare.

var redan på väg.

han skrev nya rader.
ord som blev ett Katlamärke i mitt bröst.
& ekot inuti som omärkbart tystnat.

blev skriket av tomhet.

när jag klev iland.

& allt vackert som vi delat.
var kärlek.
sund. ren.
vildsint. vacker.

en sådan som river som höstens alla isande stormar i bröstet.
och lägger sig stilla till ro bara jag vet att han är nära.

i hans närhet är jag hemma.
världen tystnar.

17:e

idag är det fredag.
en månad kvar till jag börjar på mitt nya jobb.
jag låssas att jag räknar ner.
men jag vet inte.
det hinner jag inte med egentligen .
jag längtar efter Sthlm.
men jag har det bra här också.
inget gott som inte har något ont med sig.

när jag blir fördomsfull och trött kan jag bli irriterad på de öbor (det är ett lite speciellt släkte många gånger, men det blir man väl när man lever isolerade från världen) som låter "imponerade" över att jag ska flytta och allt det där.

vafan?! tänker jag då.

att gå i samma spår.
tänka samma tankar.
runt runt.
med andra som går i samma spår.
tänker samma tankar.
runt runt.
gör samma trygga saker.
det man kan och alltid gör.

hur ska man hitta någon ny tanke.
hålla andra delar av hjärnan vid liv är de som lever ett robotliv.
hitta nya vägar.

jag dör hellre än att bli sådan..

Sthlm

Jag älskar den här ön
Det vet ni
Den har varit bra för mig
Skönheten och lugnet
Men utan att vara fördomsfull utan bara alldeles uppriktig
Finns det saker jag inte kan slå mig till ro med
Det finns en inskränkthet
Naturligtvis inte hos alla
Det finns en ton som låter gnällig
Inte hos alla
Det finns en förväntan att någon annan ska fixa saker
Problem med det ena och det anda
Och sådant som inte är något problem egentligen
Men man vill ogärna ta ansvar för sitt eget eller sina barns eller medmänniskors liv
Jag är rädd att fastna i det här
Jag är rädd att om jag någon gång får barn att de ska växa upp här
Ovetandes om hur världen fungerar
Att de ska sakna möjligheter
Så jag är så glad nu
Att vända åter mot Sthlm
Framförallt för att komma närmare mina bästa källor till input och mitt hemland
Ön har en permanent VIP-plats i mitt hjärta
Jag är inte säker
Det känns inte som att den blir mitt hem igen
Tjänstledig
Nya tider
Jag är glad.
Det är inte alla andra
Men just nu saknar det betydelse.

Livet

Pågående öliv och förändringarnas vindar

Ni vet sedan länge att jag älskar hösten 

Det är någonting i luften 

Klarheten i det tomrum sommaren lämnar kvar 

Kanske är det dampen som inte riktigt tål sommarens kvalmiga seghet 

Kanske är det mitt fysiska arv 

Jag vet inte 

Trött

det går över. 

det kan alltid vara värre. 

allt handlar om inställning. 

går det så går det. 

kära kamrater.

jag har efter flera år av konstigheter med mitt fysiska mående som ni känner till de flesta av er. 

tagit tag i att bokat en tid hos farbror doktorn. 

det är tusen tankar som snurrar. 

jag vet inte vad det är med det där. 

vissa går till doktorn så fort de får hosta. 

jag tycker det är jättejobbigt att söka vård. 

vill inte vara till besvär typ.

alltid varit så. 

kan räkna mina besök på vårdcentralen på en hand. 

jag vill inte vara sjuk. 

men är jag det så är jag det oavsett om jag vet om det eller inte. 

och det kanske är bättre att veta. om man kan göra något åt det. 

hoppas det inte är försent....

förmodligen ingen fara alls. 

men det är så stort och läskigt för mig. 

orimligt. 

nu kör vi. 

hälsan framför allt!