Fast jag leker inga lekar.
Eller också är det allt jag någonsin gjort.
När jag kom till Stockholm var jag trött.
Nött.
Av orkankänslor.
Av sena nätter och alkohol.
Några dagar med yngre delen av familjen och jag var nästan på banan.
Han kom och hämtade mig på söndagen. Gamechanger.
Vi har seglat. Han och jag.
Sådant jag inte reflekterar speciellt mycket över.
Men så inser jag att jag för honom fortfarande var en främling.
Medan det för mig kändes naturligt att stå vid hans sida.
I samma båt i fyra dygn.
Och ser man det så, som främlingar i en båt, är det ju lite, eller väldigt, speciellt.
Jag var i uppror av helt andra anledningar och kom inte undan.
Där var jag med en fantastisk man och kände mig allt annat än fantastisk.
Försökte hålla mig på banan.
Men ni vet ju att sådant är dömt att misslyckas.
Svårt.
Det var
svårt att lämna norrland.
Även om jag inser att det inte är där jag hör hemma heller.
Jag kände mig förvirrad och mer rotlös än på länge.
Vem är jag? Vad vill jag? Kommer jag någonsin hitta hem?
Och alla er jag älskar så jag blöder.
Hur överlever jag långt ifrån er?
Jag har för mycket känslor.
Jag vet.
Och på nått sätt, främlingar eller inte, så överlevde vi och
jag växte lite under färden.
Han ställer de där frågorna jag inte vill ha. Sedan tar han emot de brokiga tankar som föds.
Utan att döma. Bara gödslar med ny input.
Att segla är förövrigt kanske
det bästa jag gjort på hela semestern.
(Bortsett den där stora kärleken vi firat med Nina och Markus.)
Frihetskänslan. Harmoni. Magi!
Vi har pratat om det massor av gånger. Ni och jag alltså.
Det där jag lärt mig om att hålla ryggen fri.
Att det går igång direkt.
Reflexartat.
Tid att dra.
Fucka ur.
Fri som fågeln.
Vad jag nu ska med den friheten till?
Om att våga spela högt.
Riskera att förlora.
Utan spel - ingen vinst.
Det där med att alla människor kan göra en illa på något sätt.
Det gäller att hitta de som är värda smärtan.
Hon som lever efter känsla.
Magen vet vad hjärtat vill.
Och om hjärtat vill har hjärnan ingen,
eller åtminstone väldigt liten, talan.
Och så han som överlägger, matematik och sådant.
Han som bor i Sthlm och dejtat 'by the book'.
Kanske spelat för många spel och lekt för många lekar.....
Jag vet inget om det.
För mig finns det något med honom som sprakar.
För honom vet jag inte. Han är nog lika rädd som jag inser jag i efterhand.
Men han ger ett starkt intryck förstår ni.
Jag blir
rörd, rädd och omskakad ända in i märgen av sättet han håller i mig vissa gånger.
Hon som stått på egna ben så länge att hon inte vet hur man lutar sig mot någon annan.
Vackert.
Så inser jag att jag inte har något att erbjuda honom.
Obalans.
Vad som än blev eller är.
Sådant som
berikat mitt liv och gör mig tacksam.
Så lika och så olika.
Vackra själar kan komma och gå i livet.
Jag klipper inga vingar. Det har jag aldrig gjort.
Jag är tacksam för varenda en jag möter.
Tacksamhet är vad jag känner efter veckan.
Jag vill inte mätas och vägas för att se om jag passar in i en förutbestämd föreställd ekvation.
Vill aldrig utsätta mig för att sållas bort, eller 'väljas' för den delen, som en följd av logiska resonemang.
Det är inte romatik.
Det är bullshit.
Hela mig och hela dig för att alla alternativ känns otänkabara.
Tillbaka på ön.
Och det var inte alls så jobbigt som jag i mitt oroliga sinne föreställt mig.
Lugnet lägger sig.
Jag inser att min lägenhet är mysig.
Att Gotland är mitt hem.
För nu.
Det här är min frizon.
Jag fullkomligt älskar stämningen i Visby.
Vi var ute hela dagen och hela natten igår.
Uteserveringar, gränder och drinkar.
Jag är redo att börja jobba.
Jag älskar mitt jobb.
Om två veckor kommer 2 av de härligaste jag vet och hälsar på.
Shit vad jag längtar efter Chefen och Kakan nu.
Sommaren var fin.
Det blir en fin höst.
Jag är säker!
