det går bra

det har jag sagt.
det finns en känsla av hoppfullhet i systemet.
den har inte funnits på länge.
det har nog med sommar på gotland att göra.
nya vänner.
nya upptåg.

en grundtrygghet.
min familj. 
mina tjejer. livskamrater. mina stamceller. mina bröder.
min självkänsla är bättre än mitt självförtroende.
för många i min krets är det tvärt om.
jag omger mig med många som identifierar sig med sina prestationer.
och det är inga dåliga prestationer heller.
på något sätt balanserar vi varandra tänker jag i mitt stilla sinne.
jag tänker att dem är de finaste i världen även om de gör precis ingenting annat än ler. eller inte ler för den delen. rakt upp och ner är ni så värdiga och värdefulla. det räcker.
och de tänker att jag kan göra mycket mer än jag tror.
tillsammans lindar vi bomull runt tvivel.

jag har gjort en plan.
jag har för första gången i mitt liv en plan.
en stor.
är det inte mognad.?
jag har kommit till insikt om så många saker.

sedan har jag ett kortsiktigare mål.
ett mål.
hör ni?
det är jättespännande.
för mig.

jag drivs av min rastlöshet. och nyfikenhet.
att fly till en öde ö har gjort mig gott.
ändå.
det är inte lätt.
men jag vet att jag fixar det.
mitt psyke är väl prövat.
det bor inget gammalt groll här.
inga infekterade sår.
det ligger hav emellan.
jag kan andas.
allt. precis allt är nytt.
vem gör sånt? bara flyttar?

jag får så mycket cred för det jobb jag gör.
och uppskattas för mitt sätt.
att få vara sig själv.
jag vägrar förställa mig.
här kallar dem mig skicklig, klok och glad när vi har feedback.
ni vet hur jag ofta drabbas av att inte tas på allvar för att jag är snabb och glad.
som att man skulle behöva vara gravallvarlig för att vara seriös.

att be om hjälp

idag tog jag mig i kragen.
faktiskt.

jag har haft ett trasigt knä över ett år.
130 kg gubbe i rullstol i uppförsbacke.
i efterhand hade väl en arbetsskadeanmälan varit på sin plats....
alternativt en vägran att köra den livsfarliga stolen som dessutom saknade bromsar. 

det blir inte bättre.
& jag kan bita ihop.
förevigt om det är så. 
jag har en tröskel som är skyhög och ett pannben som är tjockt.
& jag lider ju inte så värst.
intalar jag mig.

men. efter påtryckningar från min älskade omgivning.
& tanken att vara lika rädd om mig själv som jag är om andra.
jag tänkte iaf göra att försök förekomma.
göra något åt mitt problem.
kanske inte i tid men innan det är helt försent.

jag jobbar inom vården.
jag har sett människor vänta förlänge för många gånger.
jag ringde vårdcentralen idag.
(om jag var bättre ekonomiskt rustad skulle jag självklart tagit saken privat. tålamod ni vet.)
jag är inte listad någonstans. har inga vårdkontakter här på ön. än.
men vårdvalet är fritt. mig veterligt.

jag har sökt vård 2 gånger i mitt liv.
jag gör det inte i "onödan".
men det vet ju såklart ingen förutom jag.
en gång sökte jag vård med bruten handled. efter att den varit BRUTEN en vecka.
andra gången efter 40 graders feber i en vecka. MRSA.

hur som helst.
"är inte akut så tar vi inte emot. vi har långa köer"
jasså det säger du?
tack så mycket för hjälpen.

inte för att jag tror att hon ljög.
inte var hon direkt otrevlig heller.
det är nog alldeles sant det hon sa.
men jag blir lite ledsen å mitt knäs vägnar.
för jag ringer nog inte igen.

jag har problem med att bli avvisad. 
i stort och smått. (väldigt smått i detta fall som ni ser)
mina erfarenheter har gjort mig sådan. 
jag ber inte om hjälp. 
klarar mig själv till en grad som ibland är absurd.
men det visste ju inte hon.
& hur medveten jag än är om det. 
har jag svårt att styra det

jag försökte iaf. det kan vi ju kalla framsteg.
good for me.....? 
bit ihop.
GSG. 

Hur livet bara vänder.

när jag känner att det går för bra. 

säg det inte högt då kommer det skita sig.
om något verkar för bra för att vara sant.
så måste det vara det.
eller?

jag är ingen negativ person.
jag väljer aktivt att inte vara en sådan som klagar.
inte så att jag låtsas att mitt liv är fläckfritt.
men jag försöker att inte gotta mig i sådant som är grått.
ibland tömmer vi ut. spyr galla. och så var det bra med det.

det finns alltid möjlighet att klaga.
människor i allmänhet är bra på det.
lika bra som andra är på att annonsera sin "perfekta tillvaro".

jag tror på att lyfta det positiva.
att stärka och peppa.
ge kärlek utan villkor. 
jag tror på karma. 
och vet vilken typ av människa jag vill vara oavsett vilken typ av människa jag möter.
jag ger inte igen med samma mynt om jag möts av pessimism.
kill 'em with kindness är min melodi.

man ska tala om svårigheter.
upp och ut med sådant som gör ont eller gnager.
men det ska finnas ett gott syfte.
och syftet ska vara att komma vidare.
släppa ut och ta in syre. 

men att klaga på grannen. kollegan. bussen som är fem minuter sen. vädret.
sådant du inte kan påverka. vad lägger man sin energi på?

det älskar jag med er mina vänner.
vi är så bra på boosting.
positivitet och genuin omtanke.
glädjas med varandra när det går bra.
stötta när något är svårt. lyfta upp och reda ut.

vi som är av kött och blod.
lapptäcken av erfarenheter, känslor, tankar och kunskaper.
livet är inte alltid fantastiskt och det i sig är väl om något fantastiskt. 

jag kommer från ämnet.
det går så himla bra för mig nu. 
jag vågar knappt andas, vågar knappt säga det högt.
sen struntar jag i det.
för faktiskt.
någon gång ska livet vända och kanske är det så att det kommer i stim.
och det är lika fullt möjligt att allting skiter sig.
vare sig man tillåter sig att bejaka lyckan högt och glatt.
eller inte.
så jag gör det. det tycker jag man ska tillåta sig.
jag vill alltid leva modigt. 
det bor ingen prestige i mig.
faller det så faller det.
jag kan vara rädd. och modig på samma gång.
det hänger ihop det där ser ni.

kärlek!

saknad

när man saknar någon...eller något.... är det en påminnelse om kärlek.
läste det någonstans.
& när jag tänker på det är den en ganska bra måttstock för relationer.
eller?

& jag saknar.
mer och mindre konstant.
vissa inte alls på det sätt jag kanske trott innan.
specifika och ospecifika män tex.
sådana jag omgav mig med och stundtals inbillade.
eller försökte övertala mig om att.
det nog var kärlek.
sån kärlek alltså.
den där typen jag sällan eller aldrig drabbats av.
(jag älskar kärlek som ni vet, ju mer desto bättre....)
nej. vissa saker kan man leva med.
andra utan.
livskamraterna. gänget. familjen.
dem jag tänker på ofta.
saknar så det ilar in i märgen.
....och så dem jag kommer att tänka på ibland och i samma stund förvånas över hur lite jag tänker på dem.
'vi var aldrig kära i varann det bara kändes likadant'

är det inte spännande?