saknad

när man saknar någon...eller något.... är det en påminnelse om kärlek.
läste det någonstans.
& när jag tänker på det är den en ganska bra måttstock för relationer.
eller?

& jag saknar.
mer och mindre konstant.
vissa inte alls på det sätt jag kanske trott innan.
specifika och ospecifika män tex.
sådana jag omgav mig med och stundtals inbillade.
eller försökte övertala mig om att.
det nog var kärlek.
sån kärlek alltså.
den där typen jag sällan eller aldrig drabbats av.
(jag älskar kärlek som ni vet, ju mer desto bättre....)
nej. vissa saker kan man leva med.
andra utan.
livskamraterna. gänget. familjen.
dem jag tänker på ofta.
saknar så det ilar in i märgen.
....och så dem jag kommer att tänka på ibland och i samma stund förvånas över hur lite jag tänker på dem.
'vi var aldrig kära i varann det bara kändes likadant'

är det inte spännande?