Vilken fin sommar det var. Jag säger - var.
För mig får det bli höst nu.
Jag åkte hem till Norrland och återfick det där förståndet jag tappat.
Sen kom han. Och mina tvivel.
Eller så fanns dem redan på plats.
Ni vet i vilken form.
Och det spelar ingen roll vad ni säger.
Eller vad jag säger till mig själv.
Vissa kärlekar kommer man aldrig över.
Även om det inte betyder att jag någonsin går tillbaka.
Vissa saker går inte att laga.
Stängda dörrar.
Jag vill förstås säga att det känns bra. Men jag vill heller inte ljuga.
Och det trasiga bor inte bara i mig.
Det bor där norrut.
Jag flyttade så långt jag kunde....
Men han, min nutid och helhet. Han som vägrar kliva ut ur mitt liv trots att han många gånger borde. En saga i sig. Jag hittar inget annat ord än tacksam.
Vi åkte vidare till sagoön och hittade säkerheten där den väntade på oss.
Där murar står kvar och andra faller.
Sten för sten.
Jag är en långsam process.
Nu är jag tillbaka i Sthlm.
Lite hängig med halsont.
Men mer hoppfull än på länge. Inte säker men hoppfull.
Tänk vad mycket sömn, ett hemlands trygghet och villkorslös kärlek kan göra....
En del av vuxenlivet är att göra val.
Att välja en lycka över en annan.
Ge sig själv en chans.
Han förtjänar alla chanser i världen.
Det gör inte jag. Men jag har ändå fått dem.
Så mina spöken får spöka.
Jag kan leva med det.
Alla dagar i veckan.
Sen får vi se vad livet ger.
Det här veckorna har bjudit på skönhet, kärlek, glädje och trygghet.
Det bästa i livet. Så många vänner. Vänner in i hjärteroten. Förevigt.
