Bara köra!

Ibland är det ju bara som att livet måste fortgå. Oavsett. Hur mörkt det än känns. 

Jag har sällan några verkliga problem att klaga över men det hittar mig ändå det där mörkret. Till och från.

Jag är en lycklig men vemodig person. 

Så har det varit sen jag traumatiserades av den stora kärleken. 

Det låter så banalt. Men jag blev aldrig samma människa efter det där. Åren har ju gått och såren läkt. Men man är ärrad på något vis. Och man utvecklas ju. Så rimligen hade jag inte blivit samma människa i vilket fall. 

Det är ju orimligt att fundera över vem man annars hade varit. Det är ju som det är. 

Sidospår. Jag hade en tanke som jag tänkte fånga. Eftersom jag ändå tycker livet är rätt meningslös så är det lätt att göra som man vill. Det spelar ändå ingen roll. Härligt!