Semester

Ni vet när man borde en massa saker men inte orkar....

Typ fixa naglarna.

Vattna sina kaktusar.

Packa upp träningsväskan.

Då är det tungt.

Om två veckor åker vi på semester. 

Thailand. 

Just nu är jag nästan för trött för att uppskatta det. 

Men på riktigt. 

Ledighet! Så skönt. 

Öppet hav

Två hjärtan i otakt

När hans blickar bad mig drunkna 

Och jag ville segla bort 

En gästhamn som stänger för vintern

Och November blåser upp till storm

När vinden mojnar är jag förlist

Ö-liv

Det är förmodligen inte lätt att leva med en vildvittra. 

Ibland har jag svårt att leva med mig själv. 

Två hem håller på att bli ett. 

En process. 

Vi kan kalla det kaos.

Alla mina känslor.

Målarfärg. 

Och saker överallt.

Jag är ledig några veckor till innan jag börjar jobba.

Känns skönt att ha den tiden att bli redo.

Inga tvivel om att det var rätt att lämna Sthlm kvarstår.

Slut

Dagen jag slutade på det där jobbet jag en gång drömde om

Fin feedback

Vacker avskedsgåva 

Skönt att vara klar

Jag undrar vad jag lärt mig

Jag vet att det kommer visa sig

Det finaste hittills är bekräftelsen

På att jag är ett proffs

Tyvärr känner jag mig lite sjuk

Borde packa men fryser bara

Allt känns bättre nu

Några dagars kamp i lägenheten

Sedan tid att ladda om

Här kommer alla känslorna

Ni märker att det är oftare jag skriver i moll än i dur

Det finns enkla förklaringar till det 

Plötsligt var det bara två veckor kvar

Det gick ju fortare än det var tänkt

Alltihop gick fortare än tänkt

Det blev inte som det var tänkt alls egentligen 

Men om vi utgår från den senaste tanken

Jag känner mig ledsen

Ni vet sådär tung i bröstet

Ensam

Jag tänker att det kanske är för att jag slappnar av lite nu

Jag behöver inte le med käkarna hårt sammanbitna längre

Jag står också inför något jag undvikit under hela den tid ni känt mig

Att välja någon annan än mig själv

Och någon annan än den enda person jag någonsin valt förutom mig själv

Som att jag måste sörja en gång till

Det låter sjukt

Galet förstås

Det är som att jag ger upp drömmen om Norrland 

Det är så långt från självklart för mig

(Jag skriver om det jämt så jag vet att ni vet)

Mer än någonsin förut känns det

Som att det är definitivt

Jag vet förstås att det inte behöver vara på det viset

Men det känns som att jag sörjer

Har sorg

Över något älskat som dött

Igen 

Dubbeldöden

Jag förstår inte riktigt

Så jag söker i det där 

Men så kanske man bara ska vara ledsen en stund

Det blir bra sen

Det måste det väl

Alldeles nyss kändes det som en självklarhet 

Borde verkligen börja styra kring att packa ihop det här hemmet

Det känns sorgligt det också

Puh.

Sommarvärme

Vilken fin sommar det var. 

Jag säger - var. 

För mig får det bli höst nu.

Jag åkte hem till Norrland och återfick det där förståndet jag tappat.

Sen kom han. Och mina tvivel.

Eller så fanns dem redan på plats.

Ni vet i vilken form.

Och det spelar ingen roll vad ni säger. 

Eller vad jag säger till mig själv. 

Vissa kärlekar kommer man aldrig över. 

Även om det inte betyder att jag någonsin går tillbaka. 

Vissa saker går inte att laga.

Stängda dörrar.

Jag vill förstås säga att det känns bra. Men jag vill heller inte ljuga.

Och det trasiga bor inte bara i mig. 

Det bor där norrut. 

Jag flyttade så långt jag kunde....

Men han, min nutid och helhet. Han som vägrar kliva ut ur mitt liv trots att han många gånger borde. En saga i sig. Jag hittar inget annat ord än tacksam.

Vi åkte vidare till sagoön och hittade säkerheten där den väntade på oss.
Där murar står kvar och andra faller.
Sten för sten.

Jag är en långsam process.

Nu är jag tillbaka i Sthlm.
Lite hängig med halsont.
Men mer hoppfull än på länge. Inte säker men hoppfull.
Tänk vad mycket sömn, ett hemlands trygghet och villkorslös kärlek kan göra....

En del av vuxenlivet är att göra val.
Att välja en lycka över en annan.
Ge sig själv en chans.
Han förtjänar alla chanser i världen.
Det gör inte jag. Men jag har ändå fått dem.

Så mina spöken får spöka.

Jag kan leva med det.
Alla dagar i veckan.

Sen får vi se vad livet ger.

Det här veckorna har bjudit på skönhet, kärlek, glädje och trygghet.
Det bästa i livet. Så många vänner. Vänner in i hjärteroten. Förevigt.

Bara köra!

Ibland är det ju bara som att livet måste fortgå. Oavsett. Hur mörkt det än känns. 

Jag har sällan några verkliga problem att klaga över men det hittar mig ändå det där mörkret. Till och från.

Jag är en lycklig men vemodig person. 

Så har det varit sen jag traumatiserades av den stora kärleken. 

Det låter så banalt. Men jag blev aldrig samma människa efter det där. Åren har ju gått och såren läkt. Men man är ärrad på något vis. Och man utvecklas ju. Så rimligen hade jag inte blivit samma människa i vilket fall. 

Det är ju orimligt att fundera över vem man annars hade varit. Det är ju som det är. 

Sidospår. Jag hade en tanke som jag tänkte fånga. Eftersom jag ändå tycker livet är rätt meningslös så är det lätt att göra som man vill. Det spelar ändå ingen roll. Härligt!

Den där

Boken jag borde skriva. 

Ni vet. 

Osammanhängande sidor. 

Ingen röd tråd. 

Och det är väl så jag är. 

Mitt liv. 

Den röda tråden är sökandet. 

Som inte är systematiskt eller successivt.

Min filosofiska person. 

Kanske ändå skulle ta tag i den där boken. 

Om än orden är mina och tråden inte finns så kanske det kan bli en historia värd att berätta ändå. 

Om så bara för mig själv. 

Det är väl sällan någon som på riktigt tar till sig en historia som någon annans utan att göra den till sin egen.

Man står sig själv närmast sägs det.

Och skriva. 

Jag tror på det nu.

På tal om att stå sig själv närmast. Och vara någon annan nära så var det en man som sa något stort till mig häromdagen. Jag förmår ännu inte ta det till mig. Det ligger här brevid som en osynlig pilatesboll. 

Kanske är det en av de saker som är större för mig än för andra. Jag vet inte. 

Det är märkligt det där. 

Vilka tyngder olika saker har i våra små liv......

För honom var det något han sa bara. Till en annan.

Väldigt väldigt spännande det där...

Puss

Loveletters

Handstil.

Blyerts. 

Ord på papper. 

Kärleksbrev. 

En förlorad konstform....? 

Tragik i modern tid. 

The story of us part 1

ovetande om vilken lycka som fanns att finna.
skrev han första raden i vår historia.

jag - ett med rastlösheten.
driven att vandra vidare.

var redan på väg.

han skrev nya rader.
ord som blev ett Katlamärke i mitt bröst.
& ekot inuti som omärkbart tystnat.

blev skriket av tomhet.

när jag klev iland.

& allt vackert som vi delat.
var kärlek.
sund. ren.
vildsint. vacker.

en sådan som river som höstens alla isande stormar i bröstet.
och lägger sig stilla till ro bara jag vet att han är nära.

i hans närhet är jag hemma.
världen tystnar.

Livet

Pågående öliv och förändringarnas vindar

Ni vet sedan länge att jag älskar hösten 

Det är någonting i luften 

Klarheten i det tomrum sommaren lämnar kvar 

Kanske är det dampen som inte riktigt tål sommarens kvalmiga seghet 

Kanske är det mitt fysiska arv 

Jag vet inte 

Älskade Ö

det är så mycket som är vackert med gotland.
jag skrev om det i förra inlägget.
folk frågar vad vi gör här.
hur vi hanterar lugnet. eller vad de nog eg menar är tristessen.
och sanningen är att vi gör inte så mycket. men alltid gör vi något.
vi är duktiga på att ta oss ut. i den oslagbara naturen längs kusten.
vi är duktiga på att ta oss hem till varandra.
och komma samman i nätternas vimmel.
det räcker så.
tristessen blir inte så påtaglig när man accepterar att klockorna inte går så fort här.
det är något sunt över det också.
och ändå tyckes tiden aldrig räcka till.
ibland drabbas jag.
rastlösheten.
de begränsade utbudet av aktiviteter.
men sen eg. hur duktiga är folk på att göra annat än det dem alltid gjort i sin vardag?
jag vet inte.
jag saknar sthlm ibland. folket och pulsen.
jag saknar umeå. kanske mest av allt. och skellefteå.
för att mitt hjärta förevigt är bundet dit. de flesta jag älskar finns där.
jag vet att jag gjort det många gånger under vintern.
saknat alltså.
samtidigt är det skönt att ligga lite i ide.
jobba. träna. äta. umgås.
och nu när våren är här.
känner jag hur vi alla börjar förneka att vi någonsin längtat någon annanstans.
skön natur. sköna kamrater och öppet sinne.
vi behöver inte mer.
folk kan rynka på näsan åt det.
men det går både båtar och flyg härifrån.
man liksom landar i den där.
stadigare i skorna och mjukare i knäna.
bekäm i sin egen närvaro och den lilla samvaron vi har.

jag kan hitta kärlek i allt.
jag vill leva så.
med glädje.
jag bär vemodet med mig som en fuktig gympa påse över axeln.
på väg hem genom livet<3

Vackra Ö och rastlösheten

I söndags vaknade jag av solens strålar genom ett fönster.
Någon påstod att det var "Gud som tänt lampan". Att det var dags att stiga upp.
Men det var det ingen som gjorde.
"...att se dig där i Gud ljus"...eller något sådant.
Varmt. Lättsamt. Roligt.
Flera timmar vaken i en säng utan irritation.
Bara glad och lugn..
Sen frukost och soffhäng till herrarnas stafett-guld.
Fortfarande ingen rastlöshet.
Någon frågade hur jag mådde den dagen.
& allt var jättebra.
Som att "guds ljus" strålade från mitt inre.
Jag kände mig normal.
Det är svårt att förklara, det är inte många stunder i mitt liv det inte kliar och kryper.
Jag avundas er som har det där inbyggt. Ro att göra ingenting.
På riktigt. Jag vill ha det.
Jag vet inte om det är ön eller livet.
Det är en trist period här.
Grått och tomt.
Jag längtar iland ibland.
Å andra sidan vill jag stanna här för evigt.
På platsen där inte alla söndagar är satans påfund.

Island life.

Där själen kan få ro.
Jag behöver ramarna.
Den lilla ytan.
Som ibland är för liten förstås.
Det är lättare att åka bort en sväng när man behöver.
Än att vara borta och behöva åka bort....

Livskamraterna har varit här.
Familjärt.
Jag grinade en skvätt när dem åkte i stormen.
Men så är det.
Det är kärlek bara.

En del visbynätter.
Endel fördjupade tankar.
En saknad sjöman.
Mycket jobb.
Mycket träning.
Mycket mys.

& höst.
Jag mår på riktigt bra här.
Ö-livet.
Det är bra för mig.

Lugnet

Efter semester

Och semester igen 

Och bombade städer

Föreläsningar 

Och jakten på dietisten!

Tur man är snabb när det krisar 

Andra veckan där jag haft hyfsad markkontakt 

Ljuvligt 

Jag älskar rutiner

Jag älskar att bryta dem

Bara en vecka till norrländskorna hälsar på.

Längtar som en dåre!

Ikväll ska vi hämta sushi och spela basket

Min favorit sport

Näst efter hockey såklart 

Heja AIK!!

Basket

Nu när något viktigt och vackert klivit ut genom dörren.
Om det nu är vad som hänt. 
Kanske stängde jag dörren i ansiktet på det där.
Jag är inte riktigt klar över det hela.
& det var en del i det som gjorde att jag inte stod ut.

Så lätt så lätt att falla tillbaka i gamla mönster när man känner banden lösas upp och lossna.
Den tomhet som uppstår där de finmalda diamanterna sipprar ut behöver fyllas.

Med allt det där jag alltid fyllde det med förut.
Jag har så himla roligt då.
Det har ett helt annat värde, än andra värden.
Men klart mer värt än ingenting.

För att distrahera mig har jag återupptagit min gamla basketkarriär.
Så länge man har bollkontakt och fokus på matchen kan inga tankar vandra.
Och det är bara på lek.
Ljuvliga ljuvliga lek.

& jag känner mig nästan som mig själv.
Om vi bortser från att det blonda håret numer bara lyser med sin frånvaro.

Kanske måste jag göra någon form av ritualistisk åtgärd.
Men just nu kontemplerar jag bara.

Mörkt

Jag pratade med Fia igår.

Gud vad jag älskar henne.

Hon är en av alla de som inte själv förstår hur gränslöst mycket glitter hon besitter.

& sprider över världen.

sådant som oftast gör en vacker människa ännu vackrare.

även om det kan tyckas synd.

Det verkar mörkna. sa hon.

Ja. sa jag.

Ni ser det också.

Det gör ingenting.

Mörkret är en sån där gammal vän jag aldrig bjuder in.

Det är en lögn. 

Ibland bjuder jag faktiskt in honom.

I lagom dos är han inte så tokig.

När man inte ser måste man känna sig fram.

Förstår ni?

Idag har jag färgat håret mörkt.

Jag blev sådär trött på mig själv.

Min själ är blond.

Jag döljer den.

Låter den vila en stund.

Ikaros

Folk säger ibland till mig att jag borde skaffa mig mål

Som att det skulle vara lättare för mig att hantera tillvaron då 

I all välmening

Goda råd 

Ytterst sällan är dem dyra

Folk sprider dem omkring sig som skräp

Jag älskar att prata om livet 

Jag älskar att inspireras av andra 

Höra hur de tänker

Resonerar 

Fungerar

Nya infallsvinklar föds

Visst behöver man testa sig själv och sina övertygelser 

Omvärdera

Utvecklas

Mål har aldrig varit för mig 

Inte i den meningen 

Jag kan inte fästa min blåögda blick på en punkt och se resten bara i periferin

Jag kan avundas dem som helhjärat går in för en enda sak 

Som vetat vad de vill bli eller åstadkomma sedan de var små 

Och sen bara gått så rakt som möjligt åt det hållet

Jag inbillar mig att det är enkelt - att kunna se vart vägen bär
Eller åtminstone var den slutar 
Mitt liv känns nämligen lite väl ovisst ibland....
Samtidigt som jag kittlas av att det kan bli precis hur som helst

Jag vill och förmår inte låsa mig 

De gånger jag försökt har jag inte hittat några mål meningsfulla nog ändå

Folk tycker ofta att det låter hemskt när jag säger att jag aldrig sett någon mening med livet 

Det har skrämt mig lite att känna så också

På senare år, kanske egentligen bara det senaste har jag insett att leva, känna livet är det enda jag vill göra av tiden på jorden
(precis på det sätt som jag skrev sist)

För att känna mig levande behöver jag vara helt närvarande och fri att följa lusten när infallen kommer. Vart det än leder mig. 
Genvägar. Senvägar. Omvägar.

Jag kommer fram ändå. 
Ibland på ställen jag vill stanna. Andra gånger inte

I den totala friheten 

När folk pratar pengar, karriärmål, rädsla att bli ensam

Om hur mycket de jobbar - som att det vore något att se upp till 

Om hur de söker kärlek

Eller vad som helst

Tänker jag oftast bara - så meningslöst

Det finns så mycket som försakas 

Det spelar ingen roll om man älskar sitt jobb .....

Men det är jag, 

Jag jobbar också för mycket -men är inte nöjd med det
Längtar efter trygghet -men kan inte jaga den 

Jag hittar den
Eller så hittar den mig

Förr eller senare

Har ni tänkt på att man bara jagar sådant som vill komma undan?

Jag vill inte ha något som försöker fly mig 

Jag vill leva i harmoni med min helhet

Jag rekommenderar inte att man ska göra sig av med målsättningar
Hur skulle det se ut om ingen ville någonstans

Jag försöker inte peka med hela handen eller säger att folk borde 

Varken det ena eller det andra

Vi är olika....och tur är det

Jag menar bara att mål inte är för alla 

På väg hem, ner mot marken igen

Läste en annan blogg ang.

Livet. & så är det. 

Tror jag.

Att.

Vissa av oss ägnar livet åt att söka eufori. Vissa som större livsnjutare än andra. Medan somliga jagar helt andra saker. Som pengar, titlar, 

status, tillhörighet eller tvåsamhet. Andra ingenting alls.

Jag tror att ju större lycka vi begåvats med att känna, desto större sorg sköljer över oss när ögonblick passerat. 

Hur många gånger jag blivit fjäderlätt och odödlig. 

För att landa orimligt hårt.

Ju större passion, berusning och lust. Desto mer lidande? 

Jag skulle aldrig byta ut min passionerade själ, mitt barnsliga leende, eller mitt barnsliga hjärta. 

Allt det som gör att jag älskar mitt liv. 

Förmågan att stanna upp i stunden, uppskatta den och känna total kärlek. Jag kan älska så hårt att jag skakar i hela kroppen. 

Den skönhet som jag lever för - människorna, konsten, tonerna i musiken jag älskar, någons fingrar i mitt hår - sådant som kan slå ut som en hel flock med fjärilar i bröstet. Explodera. 

Ibland kan jag se det i vissa andra ansikten. De flesta saknar det helt.

Hur skulle jag någonsin kunna dela mina upplevelser med en sådan person? Små som stora? En hemlagad måltid? En galen spelning  på en mystisk klubb? Sex vackrare än livet självt? Känslan i en favoritfilm?  Adrenalinet efter att ha lyckats med något man trott var omöjligt? En taxiresa genom en främmande stad?

Vi krigar alla mot inre demoner,  mot svårigheter, svek, förlust, död och sorg. Att uppskatta de vackra stunder vi får ta del av. Stora som små. 

Livet är för kort för att inte älska fullt ut. För kort för att begränsa sig. 

Jag tycker inte att det är häftigt med folk som inte låter sig imponeras, ni vet typen. Jag tycket det är sorgligt. 

 

Julafton

Ännu en stad jag bott, men aldrig känt mig hemma i. 

Stockholm. 

Här bor skönhet och flera nyckelpersoner i livet. 

Jag och Jill har slitit med att få ner mig i en acceptabel knäböj. 

Jag och Emma har varit på fotografiska. 

Vackert båda sakerna. 

Båda tjejerna. 

Fatalt olika. 

En insnöad. Inramad.

En frisinnad. Konstnärssjäl.

& jag älskar dem med samma mått. 

Sitter hos min lillebror och äter frukost.

Vi drar till Barca idag. 

En stad jag besökt några gånger och alltid känt mig egendomligt hemma i.