I söndags vaknade jag av solens strålar genom ett fönster.
Någon påstod att det var "Gud som tänt lampan". Att det var dags att stiga upp.
Men det var det ingen som gjorde.
"...att se dig där i Gud ljus"...eller något sådant.
Varmt. Lättsamt. Roligt.
Flera timmar vaken i en säng utan irritation.
Bara glad och lugn..
Sen frukost och soffhäng till herrarnas stafett-guld.
Fortfarande ingen rastlöshet.
Någon frågade hur jag mådde den dagen.
& allt var jättebra.
Som att "guds ljus" strålade från mitt inre.
Jag kände mig normal.
Det är svårt att förklara, det är inte många stunder i mitt liv det inte kliar och kryper.
Jag avundas er som har det där inbyggt. Ro att göra ingenting.
På riktigt. Jag vill ha det.
Jag vet inte om det är ön eller livet.
Det är en trist period här.
Grått och tomt.
Jag längtar iland ibland.
Å andra sidan vill jag stanna här för evigt.
På platsen där inte alla söndagar är satans påfund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar