Vackra Ö och rastlösheten

I söndags vaknade jag av solens strålar genom ett fönster.
Någon påstod att det var "Gud som tänt lampan". Att det var dags att stiga upp.
Men det var det ingen som gjorde.
"...att se dig där i Gud ljus"...eller något sådant.
Varmt. Lättsamt. Roligt.
Flera timmar vaken i en säng utan irritation.
Bara glad och lugn..
Sen frukost och soffhäng till herrarnas stafett-guld.
Fortfarande ingen rastlöshet.
Någon frågade hur jag mådde den dagen.
& allt var jättebra.
Som att "guds ljus" strålade från mitt inre.
Jag kände mig normal.
Det är svårt att förklara, det är inte många stunder i mitt liv det inte kliar och kryper.
Jag avundas er som har det där inbyggt. Ro att göra ingenting.
På riktigt. Jag vill ha det.
Jag vet inte om det är ön eller livet.
Det är en trist period här.
Grått och tomt.
Jag längtar iland ibland.
Å andra sidan vill jag stanna här för evigt.
På platsen där inte alla söndagar är satans påfund.

Wildfire

Över förväntan.

Känslan - stark och lätt. 

Första tre under 5min tempo.

Sen - sjukhusbacken och branden i benen. 

Följer känslan.  

Nöjd med den, och ett personligt årsbästa på distansen.
Inte fejknöjd. 
Eller nöjd med förbehåll. 
Inte heller mallig eller stolt.
Nöjd.

Jag gav vad jag hade.

26.19 officiellt. Vilket ger 5.09/K.

Kul.

Kicken.

Stämningen. 

Picknicken. 

Underhållningen.

Färdigkutat för vildvittran.

Knäet och psyket håller inte. 

Åtminstone inte det förstnämnda.

Hepp!

Jag bakar walnötsbröd.

Kl. 05.00. 

Fullt normalt. 

Jag är sömnlös och oroad. 

Driver tid i väntan på samtal från hemlandet.
Hoppas bli lugnad.

Det finns potential för en härlig helg på ön.
Kärlek!

         

'

       

Löparn?

Yesgirl borde lära sig säga nej! 

Ren konditionsträning är ett lågprioriterat område i mitt liv.

Sen jag fick ont i knäet är det inte lika roligt. Och gymmet har alltid varit roligare om man behöver välja. 

Vilket man ibland behöver. 

Sponsrat lag till blodomloppet. 

En man kort. 

Klart Anna tackar ja när hon blir tillfrågad. 

Varför gör jag så? 

Jag vill inte springa.

Jag snackar förstånd med mig själv när det gäller realistiska krav.
Förväntningar.

Och de andra "uppmuntrar" med 

-"Man får ju gå".. 

Men det svart/vita är djupt rotat ännu när det gäller vissa saker.
Ska det va. Så ska de va.
Jag skulle aldrig gå....jag vill vinna! (på tal om realistiskt)

ställa upp, kul grej, bla bla bla 

Blodomloppet liksom. Vem bryr sig? egentligen.

Tiden till start är hur som helst för kort för att göra några stora åtgärder på befintlig löpform.
Jag vet ju att jag kommer runt. 5K fixar man på vilja om det skulle vara så.
Det är bara att köra.

Jag är ingen tävlingsmänniska.

Förstår inte riktigt vad som väcktes i mig här....

Jag var iaf ut på tur i morse. 

För att känna på löpsteget.

Gick sådär....

Men. 

Acceptera. 

Mental träning - mental utveckling. 

Solsken och endorfiner tackar jag för.
Härlig morgon!

Fas 1 nya upplägget.

godmorgon.

är på väg för att köra sista benpasset (det som inte blev av igår) i fas 1. 

jag älskar att träna ben. 

jag älskar att det här upplägget verkligen suger ut allt jag har. 

(jag som alltid är hungrig har fått äta som en häst, för hungrigare än så här har jag aldrig varit)

därför är jag lite rädd just nu. 

det kommer bli tungt idag. 

jag älskar när jag är lite rädd. och peppad.

jag går igång på sånt.

det är 4 pass i veckan. 

det räcker. 

det har aldrig räckt för mig. 

jag vill gärna ha mer.

omättlig.

sedan jag var 13 (men perioder av undantag) har jag tränat mer än så. 

det är coolt. 

kroppen är cool. 

hjärnan är cool. 

utmaning. vad de än består i.

utveckling. 

coolt. 

har laddat med superfrulle.

pippi långstrump och jag.

lördag.