Öppet hav

Två hjärtan i otakt

När hans blickar bad mig drunkna 

Och jag ville segla bort 

En gästhamn som stänger för vintern

Och November blåser upp till storm

När vinden mojnar är jag förlist

The story of us part 1

ovetande om vilken lycka som fanns att finna.
skrev han första raden i vår historia.

jag - ett med rastlösheten.
driven att vandra vidare.

var redan på väg.

han skrev nya rader.
ord som blev ett Katlamärke i mitt bröst.
& ekot inuti som omärkbart tystnat.

blev skriket av tomhet.

när jag klev iland.

& allt vackert som vi delat.
var kärlek.
sund. ren.
vildsint. vacker.

en sådan som river som höstens alla isande stormar i bröstet.
och lägger sig stilla till ro bara jag vet att han är nära.

i hans närhet är jag hemma.
världen tystnar.

pojkarna i mitt liv

låt mig ge er några ord

 hans raspiga röst 

som sirap för ett innanmäte. 

mitt konstanta sällskap.

sedan en tid. 

' jag vet du lever mitt i bland.fast mitt i ingenstans.

mitt i allt det där, du försöker ge ett namn

jag vet du odlar vingar.för din hud har blitt för trång 

jag vet att du försöker flyga bort nånstans med dom 

en del plockar vingar, från änglar som de mött.

en del plockar sina, från insekter som dött. ' 

färgerna. djupet. 

jag är kär. 

lyckligt olyckligt kär.

 i en själ.  

som ett flämtande norrsken i mitt bröst.

fy fan vad lycklig man blir.

egentligen.

som motpol mot allt som sociala medier
klädföretag
och löpsedlar pysslar med.

själ.

Med honom

Nånting om att riva upp gamla sår.
Ni vet sådana som förefaller kroniskt infekterade.
Där det bultar och bränner under den hud som läkt över dem.
Sår som inte syns vid första anblicken.
Eller ens känns precis hela tiden.
För att man blivit så van vid känslan att man tidvis glömmer.
Sår som gör sig påminda som brinnande eldar så fort man rör vid dem.
Eller ens närmar sig.
Instinktivt.
Rör inte!
Sådana sår som man borde lämna undangömda förevigt.
Eller slita upp och tömma på sörja en gång för alla.
Men det är så stort.
Så man är där och fingrar lite grann ibland.
Det ständiga bultandet som en gammal väckarklocka.
Eller tidsinställd bomb.
Man inser gång på gång att det gör för ont.
Bäst att låta det vara.
Slutar tvärt.
Återgår till att hoppas att man ändå ska kunna fungera.
Att man ska kunna leva med den där bomben under huden.
Att ingen någonsin ens av misstag ska komma åt att nudda vid den.
Som om den på riktigt inte fanns.
Och aldrig kommer brisera.
Så man tassar på tå.
För att inte stöta emot.
Packar in sig själv i bomull.
Känner ingenting.
Ett behagligt och otrevligt tillstånd.
Där ingenting spelar någon roll.
Man blir oåtkomlig.
Och bedövad.