Här kommer alla känslorna

Ni märker att det är oftare jag skriver i moll än i dur

Det finns enkla förklaringar till det 

Plötsligt var det bara två veckor kvar

Det gick ju fortare än det var tänkt

Alltihop gick fortare än tänkt

Det blev inte som det var tänkt alls egentligen 

Men om vi utgår från den senaste tanken

Jag känner mig ledsen

Ni vet sådär tung i bröstet

Ensam

Jag tänker att det kanske är för att jag slappnar av lite nu

Jag behöver inte le med käkarna hårt sammanbitna längre

Jag står också inför något jag undvikit under hela den tid ni känt mig

Att välja någon annan än mig själv

Och någon annan än den enda person jag någonsin valt förutom mig själv

Som att jag måste sörja en gång till

Det låter sjukt

Galet förstås

Det är som att jag ger upp drömmen om Norrland 

Det är så långt från självklart för mig

(Jag skriver om det jämt så jag vet att ni vet)

Mer än någonsin förut känns det

Som att det är definitivt

Jag vet förstås att det inte behöver vara på det viset

Men det känns som att jag sörjer

Har sorg

Över något älskat som dött

Igen 

Dubbeldöden

Jag förstår inte riktigt

Så jag söker i det där 

Men så kanske man bara ska vara ledsen en stund

Det blir bra sen

Det måste det väl

Alldeles nyss kändes det som en självklarhet 

Borde verkligen börja styra kring att packa ihop det här hemmet

Det känns sorgligt det också

Puh.

saknad

när man saknar någon...eller något.... är det en påminnelse om kärlek.
läste det någonstans.
& när jag tänker på det är den en ganska bra måttstock för relationer.
eller?

& jag saknar.
mer och mindre konstant.
vissa inte alls på det sätt jag kanske trott innan.
specifika och ospecifika män tex.
sådana jag omgav mig med och stundtals inbillade.
eller försökte övertala mig om att.
det nog var kärlek.
sån kärlek alltså.
den där typen jag sällan eller aldrig drabbats av.
(jag älskar kärlek som ni vet, ju mer desto bättre....)
nej. vissa saker kan man leva med.
andra utan.
livskamraterna. gänget. familjen.
dem jag tänker på ofta.
saknar så det ilar in i märgen.
....och så dem jag kommer att tänka på ibland och i samma stund förvånas över hur lite jag tänker på dem.
'vi var aldrig kära i varann det bara kändes likadant'

är det inte spännande?

här men inte framme

jag kom fram igår. 

det gjorde också mina saker. tillslut. 

det var ingen snö alls. och det regnade. 

jag satt på min breda fönsterbräda och grinade. 

det kändes precis som att själen sprack. 

allt rann ut. 

i min ekande tomma lägenhet. 

ångest är en del av processen. 

jag ser det så. 

om det inte gjorde ont. 

hade det inte varit värt nått. 

och ni är det värdefullaste jag har.

jag kommer nog aldrig sluta sakna er. 

men. allting kommer att bli fint.
det är min övertygelse.

en vacker dag kanske vi tom kan få allt.

jobb vi kan leva med. på platser nära varandra.
kärlek och själslig frid. 

jag tog mig såklart samman. 

ringde och letade reda på mina grejer. 

gick ut och kikade på min nya stad och handlade lite. 

så kändes det bättre. 

lägenheten är gammal. den har sett bättre dagar. 

det blir nog mysigt när jag kommer i ordning.
om jag kommer i ordning dvs.

kaoset när jag packar upp. 

de säger att alla vägar leder till rom....
låt oss hoppas.

trött tjej. 

eventuellt ger jag upp för dagen.

wherever I lay my hat

is my home.
nej. det känns inte så.
självklart känns det som att mitt hem är här.
här där jag vet att det kommer snö till vintern.
där vi går på hockey på lördagarna.
där alla känner alla.
där mina livskamrater finns.
där allt just nu är nästan perfekt. 
å andra sidan känns det oftast bäst precis när något ska ta slut.
varför det är så kan jag inte svara på. men håller ni inte med?
lika stor som ångesten över att lämna livskamraterna så långt ifrån mig.
lika stor är längtan.
det är alltså väldigt kluvet nu.
(som jag skrev sist. de känslorna består.)
på ett bra sätt. egentligen.
därmed inte sagt att jag tvivlar.
det råder inga tvivel.

håller på att rodda med boende. jätteroligt!


kram på er.