det är så mycket som är vackert med gotland.
jag skrev om det i förra inlägget.
folk frågar vad vi gör här.
hur vi hanterar lugnet. eller vad de nog eg menar är tristessen.
och sanningen är att vi gör inte så mycket. men alltid gör vi något.
vi är duktiga på att ta oss ut. i den oslagbara naturen längs kusten.
vi är duktiga på att ta oss hem till varandra.
och komma samman i nätternas vimmel.
det räcker så.
tristessen blir inte så påtaglig när man accepterar att klockorna inte går så fort här.
det är något sunt över det också.
och ändå tyckes tiden aldrig räcka till.
ibland drabbas jag.
rastlösheten.
de begränsade utbudet av aktiviteter.
men sen eg. hur duktiga är folk på att göra annat än det dem alltid gjort i sin vardag?
jag vet inte.
jag saknar sthlm ibland. folket och pulsen.
jag saknar umeå. kanske mest av allt. och skellefteå.
för att mitt hjärta förevigt är bundet dit. de flesta jag älskar finns där.
jag vet att jag gjort det många gånger under vintern.
saknat alltså.
samtidigt är det skönt att ligga lite i ide.
jobba. träna. äta. umgås.
och nu när våren är här.
känner jag hur vi alla börjar förneka att vi någonsin längtat någon annanstans.
skön natur. sköna kamrater och öppet sinne.
vi behöver inte mer.
folk kan rynka på näsan åt det.
men det går både båtar och flyg härifrån.
man liksom landar i den där.
stadigare i skorna och mjukare i knäna.
bekäm i sin egen närvaro och den lilla samvaron vi har.
jag kan hitta kärlek i allt.
jag vill leva så.
med glädje.
jag bär vemodet med mig som en fuktig gympa påse över axeln.
på väg hem genom livet<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar