Med honom

Nånting om att riva upp gamla sår.
Ni vet sådana som förefaller kroniskt infekterade.
Där det bultar och bränner under den hud som läkt över dem.
Sår som inte syns vid första anblicken.
Eller ens känns precis hela tiden.
För att man blivit så van vid känslan att man tidvis glömmer.
Sår som gör sig påminda som brinnande eldar så fort man rör vid dem.
Eller ens närmar sig.
Instinktivt.
Rör inte!
Sådana sår som man borde lämna undangömda förevigt.
Eller slita upp och tömma på sörja en gång för alla.
Men det är så stort.
Så man är där och fingrar lite grann ibland.
Det ständiga bultandet som en gammal väckarklocka.
Eller tidsinställd bomb.
Man inser gång på gång att det gör för ont.
Bäst att låta det vara.
Slutar tvärt.
Återgår till att hoppas att man ändå ska kunna fungera.
Att man ska kunna leva med den där bomben under huden.
Att ingen någonsin ens av misstag ska komma åt att nudda vid den.
Som om den på riktigt inte fanns.
Och aldrig kommer brisera.
Så man tassar på tå.
För att inte stöta emot.
Packar in sig själv i bomull.
Känner ingenting.
Ett behagligt och otrevligt tillstånd.
Där ingenting spelar någon roll.
Man blir oåtkomlig.
Och bedövad.

Sista helveteshelgen

Jag är på jobbet.
Har flyttat in.
Men i rak motsats till allt annat är just det, något som underlättas av att det snart är över.
Jag blir alltid lite låg av den här helgen.
9-22 lördag och söndag.
Att inte umgås, stöta ihop med, eller ens höra rösten av andra människor tär på mig.
Som någon form av psykisk understimulans.
& fysisk för den delen.
Vilket kan låta underligt då jag i grund å botten är en utpräglad ensamvarg.
Eller också är jag inte det längre.
Lever kvar i det förflutna.
Hur som helst. 

Mina kollegor mobbar mig för att jag stalkar ö-bor på internet.
De mobbar mig ännu mer när jag blir lycklig en kort stund och känner mig övertygad om att jag hittat min livskamrat. En Viking. 
Det är tydligen ett helt ovettigt förfarande det jag håller på med.
Förstås. En näve salt. 

Det är ett härligt gäng.
Kollegorna.

Så hur hittar man honom då? 

Finns han? 

Kamraten i livet.

Jag har aldrig letat....

Där jag gått helt och hållet vilse i förvirringens snårskog.
Bland älskare och vänner.
Nya och gamla.
Hopp och lust.
Galenskap och jävulskap.

Har det aldrig varit aktuellt. 

Men kanske behöver jag honom.
Den där starka mannen som kan bunta ihop mig och hålla mig på plats.
Självständighet, "kvinnor kan" och jämställdhet i all ära.
Jag behöver nog faktiskt bli räddad.
Hittad. 

Tagen med storm och utan tvekan.

För jag är ju en sådan som slår bakut å har mig.
Även när jag försöker låta bli.
Det är då jag behöver honom som kan hantera att jag får flyktsoda i blodet och hålla kvar när jag stormar.
Han som liksom förstår mer än jag själv rätt och fel i sådana lägen.

Genomskåda mig.
Rädda mig från mig själv.
And I will love you 4ever.
Kanske....

Det vart ett konstigt sidospår.
Det är förvirringens tider.

Nu ska vi göra kväll.
Sen ska jag gå ...

suga musten ur varann

jag inser såklart att jag aldrig kommer kunna suga så mycket must ur mina livskamrater att jag på något vis kommer klara mig ..

ändå är det precis vad jag försöker göra.

mot bättre vetande.

som med så mycket annat jag gör.

varenda minut jag kan få vill jag ha. 

bio med tjejkompisar.