Med honom

Nånting om att riva upp gamla sår.
Ni vet sådana som förefaller kroniskt infekterade.
Där det bultar och bränner under den hud som läkt över dem.
Sår som inte syns vid första anblicken.
Eller ens känns precis hela tiden.
För att man blivit så van vid känslan att man tidvis glömmer.
Sår som gör sig påminda som brinnande eldar så fort man rör vid dem.
Eller ens närmar sig.
Instinktivt.
Rör inte!
Sådana sår som man borde lämna undangömda förevigt.
Eller slita upp och tömma på sörja en gång för alla.
Men det är så stort.
Så man är där och fingrar lite grann ibland.
Det ständiga bultandet som en gammal väckarklocka.
Eller tidsinställd bomb.
Man inser gång på gång att det gör för ont.
Bäst att låta det vara.
Slutar tvärt.
Återgår till att hoppas att man ändå ska kunna fungera.
Att man ska kunna leva med den där bomben under huden.
Att ingen någonsin ens av misstag ska komma åt att nudda vid den.
Som om den på riktigt inte fanns.
Och aldrig kommer brisera.
Så man tassar på tå.
För att inte stöta emot.
Packar in sig själv i bomull.
Känner ingenting.
Ett behagligt och otrevligt tillstånd.
Där ingenting spelar någon roll.
Man blir oåtkomlig.
Och bedövad.