Sista helveteshelgen

Jag är på jobbet.
Har flyttat in.
Men i rak motsats till allt annat är just det, något som underlättas av att det snart är över.
Jag blir alltid lite låg av den här helgen.
9-22 lördag och söndag.
Att inte umgås, stöta ihop med, eller ens höra rösten av andra människor tär på mig.
Som någon form av psykisk understimulans.
& fysisk för den delen.
Vilket kan låta underligt då jag i grund å botten är en utpräglad ensamvarg.
Eller också är jag inte det längre.
Lever kvar i det förflutna.
Hur som helst. 

Mina kollegor mobbar mig för att jag stalkar ö-bor på internet.
De mobbar mig ännu mer när jag blir lycklig en kort stund och känner mig övertygad om att jag hittat min livskamrat. En Viking. 
Det är tydligen ett helt ovettigt förfarande det jag håller på med.
Förstås. En näve salt. 

Det är ett härligt gäng.
Kollegorna.

Så hur hittar man honom då? 

Finns han? 

Kamraten i livet.

Jag har aldrig letat....

Där jag gått helt och hållet vilse i förvirringens snårskog.
Bland älskare och vänner.
Nya och gamla.
Hopp och lust.
Galenskap och jävulskap.

Har det aldrig varit aktuellt. 

Men kanske behöver jag honom.
Den där starka mannen som kan bunta ihop mig och hålla mig på plats.
Självständighet, "kvinnor kan" och jämställdhet i all ära.
Jag behöver nog faktiskt bli räddad.
Hittad. 

Tagen med storm och utan tvekan.

För jag är ju en sådan som slår bakut å har mig.
Även när jag försöker låta bli.
Det är då jag behöver honom som kan hantera att jag får flyktsoda i blodet och hålla kvar när jag stormar.
Han som liksom förstår mer än jag själv rätt och fel i sådana lägen.

Genomskåda mig.
Rädda mig från mig själv.
And I will love you 4ever.
Kanske....

Det vart ett konstigt sidospår.
Det är förvirringens tider.

Nu ska vi göra kväll.
Sen ska jag gå ...