Och ändå misslyckas.
Förutbestämt och kapitalt.
Av just den anledningen att det är omöjligt.
Sådant som borde få varje människa att kväva alla sådana försök i sin linda.
Innan orden eller ens tanken att försöka börjat gro.
Även det förefaller omöjligt. I den desperata längtan att bli förstådd som finns rotad de flesta av själar.
Som någonsin känt något.
Doftat på något.
Och aldrig lyckats glömma det som gjorde just den känslan eller doften så unik. Och på något sätt. Oavsett vilket. Värdefull.
Varje doft. Eller känsla. Som en droppe färg som ger själen en ny nyans. Och ingen själ är den andre lik där vi vandrat längs olika stigar. Varför det förmodligen är helt omöjligt att bli sådär innerligt förstådd som man önskar.
Kanske finns det tvilling-själar. Soulmates. Sådana som har fått exakt samma nyans på något sätt.
Kanske finns det hopp om att bli förstådd någonstans.
Eller så kanske det är så att man får nöja sig med nästan-nyanser och goda försök. Kom inte till mig och säg att du förstår om du är isblå och jag är flammande röd.
Det är universums lagar vi lever med. Kanske ska vi bara acceptera alla tråkiga faktum.
Som att det är väldigt väldigt svårt att dela sin exakta glädje. Och sorg. Med någon. Vem som helst i världen.
Kanske ska vi inbilla oss att det är omöjligt. Fast vi vet bättre.
För att den känslan är den universum ger oss. När blickar möts vid stjärnor från olika sidor av vår värld.
Det finns någon därute.
Om sådana tankar nu är någon tröst....
