Bara köra!

Ibland är det ju bara som att livet måste fortgå. Oavsett. Hur mörkt det än känns. 

Jag har sällan några verkliga problem att klaga över men det hittar mig ändå det där mörkret. Till och från.

Jag är en lycklig men vemodig person. 

Så har det varit sen jag traumatiserades av den stora kärleken. 

Det låter så banalt. Men jag blev aldrig samma människa efter det där. Åren har ju gått och såren läkt. Men man är ärrad på något vis. Och man utvecklas ju. Så rimligen hade jag inte blivit samma människa i vilket fall. 

Det är ju orimligt att fundera över vem man annars hade varit. Det är ju som det är. 

Sidospår. Jag hade en tanke som jag tänkte fånga. Eftersom jag ändå tycker livet är rätt meningslös så är det lätt att göra som man vill. Det spelar ändå ingen roll. Härligt!

Ångest

jag tror att jag alltid saknat andra människor mer än vad de saknat mig.
kom på det nu.
folk har så mycket.
jag är på något sätt ensam.
det är svårt att förklara eftersom jag omges av hundra.

jag lider nu.
har gjort ett tag.

ska jag stanna här eller ska jag tillbaka till ön.
och anledningen till att jag känner mig ensam är den beslutsångest som ingen tycks förstå.
jag orkar inte flacka runt mer. jag vill stanna.
för första gången i mitt liv vill jag verkligen stå still.
och så får jag inte det.
det är tydligt att jag inte är redo.
för magkänslan säger ingenting.

det blir bra vilket som. förr eller senare. jag vet.
det vet jag alltid.
men jag vet inte hur jag orkar just nu.