Taggig

Jag undrar vart jag ska börja mitt filosoferande ikväll.
Det är just nu ett embryo utan form men med en tydlig riktning....

Det handlar om att bry sig mindre och låta sig provoceras.
Det handlar inte om att vara likgiltig. Alternativt om att inte vara likgiltig.

Det provocerar mig.
Det finns en kategori klienter.
Jag kallar dem 'sökarna'. 
De där människorna som har hål i sin själ de inte vill kännas vid.
Förmodligen av högst personliga anledningar. 
Som är som magneter för allt som kan tänkas fylla hålen.
Jag menar allt.
Från en lösning till en annan. Undan går det.
Man kan ju faktiskt inte hitta lösningen fort nog.

Det är inte sökarna som provocerar mig.
De flesta kan nog förstå hur det känns att vara trasig av en eller annan anledning.

Det som provocerar mig, är dem som på ett eller annat sätt utnyttjar det faktum att dessa människor finns. Utan att ta något som helst ansvar.
Hela industrier byggda på sådant som påstås fixa det ena och det andra fort som sjutton. Sådant som sällan, eller aldrig, håller i längden. Allt det gör är att lämna nya hål av 'misslyckande', för det ska ju vara så jäkla 'enkelt'.

Människor lämnas sargade, av sig själva, med verktyg de fått serverade på silverfat.
Visst har man ett eget ansvar som privatperson vad man utsätter sig för.
Men det är klart att industrin, och människorna i den, vet vilka de kan tjäna sina pengar på. Äckligt utstuderat. Är desperationen stark nog är man villig att prova vad som helst. Och vad som helst finns det gott om.

Det provocerar mig. 
Bristen på omsorg om människorna vi delar världen med.
Bristen kärlek.
Bergochdalvana

Är inte att fylla själsliga hål med snabba lösningar är som att sminka en gris?
Det blir sällan vackert.

En annan sak i samma kategori som provocerat mig är de människor som i olika forum pekar med hela handen, sitter på någon ogudligt hög häst och säger 'det är bara att' eller 'du måste bara' till samma medmänniskor. Arrogansen. 
Jag undrar hur många sådana 'goda råd' de själva tagit till sig, och satt till verket?

Det fascinerar mig förövrigt hur många som vill ge råd man aldrig frågat efter.....
Det är också en speciell kategori människor.
Man kan känna en viss empati för.
Vi kan kalla dem 'hjälparna'..... så länge.

Vackra Ö och rastlösheten

I söndags vaknade jag av solens strålar genom ett fönster.
Någon påstod att det var "Gud som tänt lampan". Att det var dags att stiga upp.
Men det var det ingen som gjorde.
"...att se dig där i Gud ljus"...eller något sådant.
Varmt. Lättsamt. Roligt.
Flera timmar vaken i en säng utan irritation.
Bara glad och lugn..
Sen frukost och soffhäng till herrarnas stafett-guld.
Fortfarande ingen rastlöshet.
Någon frågade hur jag mådde den dagen.
& allt var jättebra.
Som att "guds ljus" strålade från mitt inre.
Jag kände mig normal.
Det är svårt att förklara, det är inte många stunder i mitt liv det inte kliar och kryper.
Jag avundas er som har det där inbyggt. Ro att göra ingenting.
På riktigt. Jag vill ha det.
Jag vet inte om det är ön eller livet.
Det är en trist period här.
Grått och tomt.
Jag längtar iland ibland.
Å andra sidan vill jag stanna här för evigt.
På platsen där inte alla söndagar är satans påfund.