Samboliv

Det börjar bli lite ordning på torpet. 

Väggarna är målade. Det mesta uppackat.

Det verkar som vi överlevt.

Mina känslor inför det här med samboliv pendlar. 

Det har ingenting med mannen jag lever med att göra.

Eller.

Det är väl tack vare honom.

Det kan vara väldigt fint att dela livet. Förstås.

Det är det där med att ge upp den överdrivna självständigheten.....

Lägga ur handbromsen. Ta ner murarna. Dom som inte släpper in. Eller ut.

Ni vet. Vad dom krävs för att få ut 100%.

Det kan nog komma med tid. Så känns det nu.

Balansen. 

Han har visat ett tålamod och hjärta jag aldrig sett. 

Trots att jag vet att han inte förstår. 

Hösten är vacker.

Jag är fortfarande ledig. 

Det är bra. 

Jag känner att jag blir mer och mer redo för varje dag.