Finns ingen struktur.
Ingen baktanke.
Ingen censur.
Det kommer perioder när jag behöver skriva.
Just nu skriver jag hela tiden.
På kvitton i handväskan.
Post-itlappar överallt på jobbet som jag sedan måste kasta lite snyggt.
Jag skriver här.
Jag vet inte om känslor kan dö.
Möjligen förändras.
Och jag funderar.
Vilken rätt man har att leva med en odödlig känsla och samtidigt ta sig an en nyfödd.
Det där med att tro på magi.
Som att du magiskt ska försvinna ur mitt system när det är helt ofattbart, och samtidigt självklart att du finns kvar där. (Vem kommer över Dig?)
Eller. Att du magiskt skulle kliva in i livet igen och skapa en helhet med känslan jag försöker gömma i hjärtats minsta vrå men som ändå tidvis letar sig ut i blodomloppet.
När man har accepterat ett läge.
En känsla man inte rår på.
Vilken orätt gör man.
Om man ger sig själv. Med den känslan i kroppen. Till någon annan.
Mot sig själv. Eller personen i fråga.
Kan man leva lyckliga på det viset i alla sina dar. Eller blir alla bara olyckliga.
