One week out

En vecka till flytt.

Igen.

D har varit här.

Krig i mig.

Kris i honom.

Men som alltid.

Jag är stormen. 

Han är lugnet.

Det är fortfarande superjobbigt.

Men jag vet att det är en del av processen.

När jag flyttade från ön gick det relativt smärtfritt.

Jag längtade till något jag var övertygad om var bättre.

Nu är jag inte övertygad på samma sätt.

Den här upplevelsen.

Det här året har gjort mig ödmjuk på det viset.

Det är inte en ödmjukhet jag vill ha.

Jag vill vara optimist.

Packar på och härdar ut alltså.

Här kommer alla känslorna

Ni märker att det är oftare jag skriver i moll än i dur

Det finns enkla förklaringar till det 

Plötsligt var det bara två veckor kvar

Det gick ju fortare än det var tänkt

Alltihop gick fortare än tänkt

Det blev inte som det var tänkt alls egentligen 

Men om vi utgår från den senaste tanken

Jag känner mig ledsen

Ni vet sådär tung i bröstet

Ensam

Jag tänker att det kanske är för att jag slappnar av lite nu

Jag behöver inte le med käkarna hårt sammanbitna längre

Jag står också inför något jag undvikit under hela den tid ni känt mig

Att välja någon annan än mig själv

Och någon annan än den enda person jag någonsin valt förutom mig själv

Som att jag måste sörja en gång till

Det låter sjukt

Galet förstås

Det är som att jag ger upp drömmen om Norrland 

Det är så långt från självklart för mig

(Jag skriver om det jämt så jag vet att ni vet)

Mer än någonsin förut känns det

Som att det är definitivt

Jag vet förstås att det inte behöver vara på det viset

Men det känns som att jag sörjer

Har sorg

Över något älskat som dött

Igen 

Dubbeldöden

Jag förstår inte riktigt

Så jag söker i det där 

Men så kanske man bara ska vara ledsen en stund

Det blir bra sen

Det måste det väl

Alldeles nyss kändes det som en självklarhet 

Borde verkligen börja styra kring att packa ihop det här hemmet

Det känns sorgligt det också

Puh.

Augusti

Det bli höst snart

Hoppas jag 

Jag brukar älska september 

Jag tror jag kommer älska oktober mer i år

Mina föräldrar är här

Min äldre bror fyller år i helgen

Min chef på ön har bett mig komma tillbaka tidigare

Jag har sagt ja

Men jag måste vara lite ledig först

Det hinner jag 

Tack och lov

Fin helg

Min man har varit här i helgen

En av de sista gångerna innan jag flyttar hem till honom på ön igen

Svårt att fatta att jag 

Jag 

Ska bli sambo

Solen sken

Vi har hängt både med lillebror och hans Sara

Igår badade vi med min fina vän Emma 

Det är svårt att stå ut med jobbet nu

Ni vet när man lagt ner korten 

Känner man lite (mycket) att man spelat färdigt...

Tre veckor kvar

Mycket praktiskt som ska fixas

Sen blir det lite vila

Hoppas jag......

Mamma

Jag pratade med min mamma idag
Jag älskar henne

Jag sa till henne att jag tänker sluta på mitt jobb
Relativt omgående
Jag vill inte vara kvar
Vill bara inte

Min mamma är som de flesta andra mammor när det kommer till omsorg om sina barn
Men hon ställde ändå inte en enda fråga av klassisk typ
Ingen undran hur jag tänkt eller om jag tänkt
Undringar som kommer i all välmening
Och som ibland kan tolkas som skepsism

Men hon sa bara:
- Det tycker jag du ska göra
Och menade det

Min mamma alltså

Mitt beslut hade inte ändrats oavsett vad hon sagt
Men kanske min känsla

Sommarvärme

Vilken fin sommar det var. 

Jag säger - var. 

För mig får det bli höst nu.

Jag åkte hem till Norrland och återfick det där förståndet jag tappat.

Sen kom han. Och mina tvivel.

Eller så fanns dem redan på plats.

Ni vet i vilken form.

Och det spelar ingen roll vad ni säger. 

Eller vad jag säger till mig själv. 

Vissa kärlekar kommer man aldrig över. 

Även om det inte betyder att jag någonsin går tillbaka. 

Vissa saker går inte att laga.

Stängda dörrar.

Jag vill förstås säga att det känns bra. Men jag vill heller inte ljuga.

Och det trasiga bor inte bara i mig. 

Det bor där norrut. 

Jag flyttade så långt jag kunde....

Men han, min nutid och helhet. Han som vägrar kliva ut ur mitt liv trots att han många gånger borde. En saga i sig. Jag hittar inget annat ord än tacksam.

Vi åkte vidare till sagoön och hittade säkerheten där den väntade på oss.
Där murar står kvar och andra faller.
Sten för sten.

Jag är en långsam process.

Nu är jag tillbaka i Sthlm.
Lite hängig med halsont.
Men mer hoppfull än på länge. Inte säker men hoppfull.
Tänk vad mycket sömn, ett hemlands trygghet och villkorslös kärlek kan göra....

En del av vuxenlivet är att göra val.
Att välja en lycka över en annan.
Ge sig själv en chans.
Han förtjänar alla chanser i världen.
Det gör inte jag. Men jag har ändå fått dem.

Så mina spöken får spöka.

Jag kan leva med det.
Alla dagar i veckan.

Sen får vi se vad livet ger.

Det här veckorna har bjudit på skönhet, kärlek, glädje och trygghet.
Det bästa i livet. Så många vänner. Vänner in i hjärteroten. Förevigt.

Insomni

Det är snart tre veckor sedan jag sov nu

Jag brukar sova dåligt 

Vakna flera gånger och så

Men att inte somna alls 

Förän möjligen en timme eller två på morgonkvisten

Till slut 

Ungefär där jag befinner mig nu 

Inser man att man börjar förlora sitt förstånd

Om man nu hade något

Tanken om att det snart är semester 

Medvetenheten om att det är ett feltänk är nästan skrattretande

Tragikomiken i att under den 

Precis som alltid tänka 

Det går bra

Som om något vore annorlunda än det alltid är när man driver sig själv för långt

Det är det inte

Jag går över gränsen med öppna ögon

Kanske mer tragiskt än komiskt

Jag lär ju överleva 

Men

Faktum är att det snart är semester

Jag behöver den! 

Jippi

Bara köra!

Ibland är det ju bara som att livet måste fortgå. Oavsett. Hur mörkt det än känns. 

Jag har sällan några verkliga problem att klaga över men det hittar mig ändå det där mörkret. Till och från.

Jag är en lycklig men vemodig person. 

Så har det varit sen jag traumatiserades av den stora kärleken. 

Det låter så banalt. Men jag blev aldrig samma människa efter det där. Åren har ju gått och såren läkt. Men man är ärrad på något vis. Och man utvecklas ju. Så rimligen hade jag inte blivit samma människa i vilket fall. 

Det är ju orimligt att fundera över vem man annars hade varit. Det är ju som det är. 

Sidospår. Jag hade en tanke som jag tänkte fånga. Eftersom jag ändå tycker livet är rätt meningslös så är det lätt att göra som man vill. Det spelar ändå ingen roll. Härligt!

Ångest

jag tror att jag alltid saknat andra människor mer än vad de saknat mig.
kom på det nu.
folk har så mycket.
jag är på något sätt ensam.
det är svårt att förklara eftersom jag omges av hundra.

jag lider nu.
har gjort ett tag.

ska jag stanna här eller ska jag tillbaka till ön.
och anledningen till att jag känner mig ensam är den beslutsångest som ingen tycks förstå.
jag orkar inte flacka runt mer. jag vill stanna.
för första gången i mitt liv vill jag verkligen stå still.
och så får jag inte det.
det är tydligt att jag inte är redo.
för magkänslan säger ingenting.

det blir bra vilket som. förr eller senare. jag vet.
det vet jag alltid.
men jag vet inte hur jag orkar just nu.

Den där

Boken jag borde skriva. 

Ni vet. 

Osammanhängande sidor. 

Ingen röd tråd. 

Och det är väl så jag är. 

Mitt liv. 

Den röda tråden är sökandet. 

Som inte är systematiskt eller successivt.

Min filosofiska person. 

Kanske ändå skulle ta tag i den där boken. 

Om än orden är mina och tråden inte finns så kanske det kan bli en historia värd att berätta ändå. 

Om så bara för mig själv. 

Det är väl sällan någon som på riktigt tar till sig en historia som någon annans utan att göra den till sin egen.

Man står sig själv närmast sägs det.

Och skriva. 

Jag tror på det nu.

På tal om att stå sig själv närmast. Och vara någon annan nära så var det en man som sa något stort till mig häromdagen. Jag förmår ännu inte ta det till mig. Det ligger här brevid som en osynlig pilatesboll. 

Kanske är det en av de saker som är större för mig än för andra. Jag vet inte. 

Det är märkligt det där. 

Vilka tyngder olika saker har i våra små liv......

För honom var det något han sa bara. Till en annan.

Väldigt väldigt spännande det där...

Puss