bokstäver

ibland så tror jag på allvar att jag har en bokstavskombination.
mina vänner. älskade vänner med mer insikt i ämnet.
säger att det nog inte är så. trots allt.

& det spelar väl egentligen ingen roll.
om min hjärna är lite snabb.
& det är svårt att hålla fokus långa stunder.
jag behöver väl ingen stämpel på att det är så.
det skulle ju fortfarande vara som det är.

allting ska ha etiketter. hela tiden.
jag blir tokig på det här med att människor stoppas i fack.
både rent kliniskt.
& privat.
tjopp.
sån är du. punkt. 
in i betonglådan.
du kommer aldrig ut.
som att livet inte är en process.
& vi flyttar oss runt mellan facken som när vi som barn lekte hela havet stormar.

MEN.
ibland önskar jag att jag kunde ta ett piller som fick allting att lugna sig. 
när jag blir trött på mig själv.
som när jag känner mig som en obstinat tonåring mitt i möten.
inte så ball faktiskt.

möten. det enda jag inte gillar med mitt jobb.
det är så mycket prat på möten. om möten.
om varför vi har möten och vilka möten vi ska ha.
omikring. 
ineffektiviteten provocerar varenda rastlös cell i min kropp.
& jag verkar vara den enda som känner så....

ufo?

ny tid. nya möjligheter.

men ni som är med.
de allra flesta av er har varit med förut.
det är jag övertygad om.
& det är ju er jag vill ha med mig.

ny resa.
nytt jobb.
nytt hem.
igen. jag vet.
men det är annorlunda den här gången.
(jag vet. så säger jag jämt. men jag tror det. varje gång.)

jag kommer skriva.
det är vad jag gör.
i glädje och sorg.

egentligen mest i vemod.
min bästa vän sa: det finns ingen som är så glad som du och samtidigt så vemodig.
nära till skratt. alltid.
men så har jag det där mörkblå med mig.
vart det kommer ifrån vet ingen. om det kommer stanna förevigt vet ingen.
men det är en annan historia.

jag har inte så många nyanser.
svart eller vitt. 100% eller 0.
jag har svårt för det där jämngrå.
men jobbar på det.
periodvis. (haha!)

det blir iaf en blogg. (!!) som ni ser.
lovar inte att den på något sätt blir mer strukturerad eller kontinuerlig än något annat jag påbörjat i mitt liv.
men på något sätt känns det alltid bra att börja nytt med nytt.
jag älskar ritualer.
bränna bh:ar och bilder på gamla älskare. sjunga in våren. sådana saker.
jag tror på att sätta en ordentlig punkt.
dunder och brak.
visst kan man börja nu. men det finns en poäng i att säga på måndag.
innan man börjar om. igen och igen och igen.
för vilket jobb man än ska göra. så gäller det att ha hjärnan och hjärtat på rätt sida när man startar.

det är ett tag kvar till jag kliver iland på min ö.
jag tänker kalla den så. min ö.
för jag tänker mig att det är där vinden i mina segel ska avta.
ja det är ju såklart bara en fantasi.
att jag ska hitta trygghet och lugn.
att rastlösheten ska ramla överbord på vägen och drunkna.
för dem som slänger sig med rastlöshet som om det var något att vara stolt över.
eller andra som faktiskt avundas oss som aldrig kan komma till ro.
(om vi inte utmattat oss själva så till den grad att det inte går att göra annat vara precis stilla. men det är inte sådan balans jag talar om för det är ingen balans alls....)
vet inte vilket straff det är.

hur som helst. nog med sidospår och broderier.
välkomna. 
här finns ingen censur.
det är högt i tak.

exakt 2 månader kvar.
jag är dålig på att vänta. nu nu nu.

älskar och hatar att lämna.
det är något nytt.
tidigare har jag bara älskat att lämna platser.
hitta nya.
vidare vidare.
alltid på väg.
men jag känner redan hur jag kommer sakna er.
& hur vackert det än är att älska så man saknar.
är det lika fullt besvärande.