Med honom

Nånting om att riva upp gamla sår.
Ni vet sådana som förefaller kroniskt infekterade.
Där det bultar och bränner under den hud som läkt över dem.
Sår som inte syns vid första anblicken.
Eller ens känns precis hela tiden.
För att man blivit så van vid känslan att man tidvis glömmer.
Sår som gör sig påminda som brinnande eldar så fort man rör vid dem.
Eller ens närmar sig.
Instinktivt.
Rör inte!
Sådana sår som man borde lämna undangömda förevigt.
Eller slita upp och tömma på sörja en gång för alla.
Men det är så stort.
Så man är där och fingrar lite grann ibland.
Det ständiga bultandet som en gammal väckarklocka.
Eller tidsinställd bomb.
Man inser gång på gång att det gör för ont.
Bäst att låta det vara.
Slutar tvärt.
Återgår till att hoppas att man ändå ska kunna fungera.
Att man ska kunna leva med den där bomben under huden.
Att ingen någonsin ens av misstag ska komma åt att nudda vid den.
Som om den på riktigt inte fanns.
Och aldrig kommer brisera.
Så man tassar på tå.
För att inte stöta emot.
Packar in sig själv i bomull.
Känner ingenting.
Ett behagligt och otrevligt tillstånd.
Där ingenting spelar någon roll.
Man blir oåtkomlig.
Och bedövad.

Sista helveteshelgen

Jag är på jobbet.
Har flyttat in.
Men i rak motsats till allt annat är just det, något som underlättas av att det snart är över.
Jag blir alltid lite låg av den här helgen.
9-22 lördag och söndag.
Att inte umgås, stöta ihop med, eller ens höra rösten av andra människor tär på mig.
Som någon form av psykisk understimulans.
& fysisk för den delen.
Vilket kan låta underligt då jag i grund å botten är en utpräglad ensamvarg.
Eller också är jag inte det längre.
Lever kvar i det förflutna.
Hur som helst. 

Mina kollegor mobbar mig för att jag stalkar ö-bor på internet.
De mobbar mig ännu mer när jag blir lycklig en kort stund och känner mig övertygad om att jag hittat min livskamrat. En Viking. 
Det är tydligen ett helt ovettigt förfarande det jag håller på med.
Förstås. En näve salt. 

Det är ett härligt gäng.
Kollegorna.

Så hur hittar man honom då? 

Finns han? 

Kamraten i livet.

Jag har aldrig letat....

Där jag gått helt och hållet vilse i förvirringens snårskog.
Bland älskare och vänner.
Nya och gamla.
Hopp och lust.
Galenskap och jävulskap.

Har det aldrig varit aktuellt. 

Men kanske behöver jag honom.
Den där starka mannen som kan bunta ihop mig och hålla mig på plats.
Självständighet, "kvinnor kan" och jämställdhet i all ära.
Jag behöver nog faktiskt bli räddad.
Hittad. 

Tagen med storm och utan tvekan.

För jag är ju en sådan som slår bakut å har mig.
Även när jag försöker låta bli.
Det är då jag behöver honom som kan hantera att jag får flyktsoda i blodet och hålla kvar när jag stormar.
Han som liksom förstår mer än jag själv rätt och fel i sådana lägen.

Genomskåda mig.
Rädda mig från mig själv.
And I will love you 4ever.
Kanske....

Det vart ett konstigt sidospår.
Det är förvirringens tider.

Nu ska vi göra kväll.
Sen ska jag gå ...

suga musten ur varann

jag inser såklart att jag aldrig kommer kunna suga så mycket must ur mina livskamrater att jag på något vis kommer klara mig ..

ändå är det precis vad jag försöker göra.

mot bättre vetande.

som med så mycket annat jag gör.

varenda minut jag kan få vill jag ha. 

bio med tjejkompisar.

wherever I lay my hat

is my home.
nej. det känns inte så.
självklart känns det som att mitt hem är här.
här där jag vet att det kommer snö till vintern.
där vi går på hockey på lördagarna.
där alla känner alla.
där mina livskamrater finns.
där allt just nu är nästan perfekt. 
å andra sidan känns det oftast bäst precis när något ska ta slut.
varför det är så kan jag inte svara på. men håller ni inte med?
lika stor som ångesten över att lämna livskamraterna så långt ifrån mig.
lika stor är längtan.
det är alltså väldigt kluvet nu.
(som jag skrev sist. de känslorna består.)
på ett bra sätt. egentligen.
därmed inte sagt att jag tvivlar.
det råder inga tvivel.

håller på att rodda med boende. jätteroligt!


kram på er.

ny tid. nya möjligheter.

men ni som är med.
de allra flesta av er har varit med förut.
det är jag övertygad om.
& det är ju er jag vill ha med mig.

ny resa.
nytt jobb.
nytt hem.
igen. jag vet.
men det är annorlunda den här gången.
(jag vet. så säger jag jämt. men jag tror det. varje gång.)

jag kommer skriva.
det är vad jag gör.
i glädje och sorg.

egentligen mest i vemod.
min bästa vän sa: det finns ingen som är så glad som du och samtidigt så vemodig.
nära till skratt. alltid.
men så har jag det där mörkblå med mig.
vart det kommer ifrån vet ingen. om det kommer stanna förevigt vet ingen.
men det är en annan historia.

jag har inte så många nyanser.
svart eller vitt. 100% eller 0.
jag har svårt för det där jämngrå.
men jobbar på det.
periodvis. (haha!)

det blir iaf en blogg. (!!) som ni ser.
lovar inte att den på något sätt blir mer strukturerad eller kontinuerlig än något annat jag påbörjat i mitt liv.
men på något sätt känns det alltid bra att börja nytt med nytt.
jag älskar ritualer.
bränna bh:ar och bilder på gamla älskare. sjunga in våren. sådana saker.
jag tror på att sätta en ordentlig punkt.
dunder och brak.
visst kan man börja nu. men det finns en poäng i att säga på måndag.
innan man börjar om. igen och igen och igen.
för vilket jobb man än ska göra. så gäller det att ha hjärnan och hjärtat på rätt sida när man startar.

det är ett tag kvar till jag kliver iland på min ö.
jag tänker kalla den så. min ö.
för jag tänker mig att det är där vinden i mina segel ska avta.
ja det är ju såklart bara en fantasi.
att jag ska hitta trygghet och lugn.
att rastlösheten ska ramla överbord på vägen och drunkna.
för dem som slänger sig med rastlöshet som om det var något att vara stolt över.
eller andra som faktiskt avundas oss som aldrig kan komma till ro.
(om vi inte utmattat oss själva så till den grad att det inte går att göra annat vara precis stilla. men det är inte sådan balans jag talar om för det är ingen balans alls....)
vet inte vilket straff det är.

hur som helst. nog med sidospår och broderier.
välkomna. 
här finns ingen censur.
det är högt i tak.

exakt 2 månader kvar.
jag är dålig på att vänta. nu nu nu.

älskar och hatar att lämna.
det är något nytt.
tidigare har jag bara älskat att lämna platser.
hitta nya.
vidare vidare.
alltid på väg.
men jag känner redan hur jag kommer sakna er.
& hur vackert det än är att älska så man saknar.
är det lika fullt besvärande.